Jag har läst
boken ”När natten
är som mörkast” som är skriven av John Marsden. Boken riktar sig mest till ungdomar men även till vuxna. Boken har 255 sidor och kom ut 1997. Det är den andra boken i en serie av sju.
Boken utspelar sig i Australien, vilket år får man inte reda på, men det har inte
så stor betydelse. Jag tror att det utspelar sig inom en snar framtid.
Australien har blivit invaderat och ett gäng
på 8 ungdomar, Lee, Homer, Robyn, Ellie, Corrie, Kevin, Chris och Fi, har startat en egen gerillagrupp. De lever i en dalgång som de kallar ”helvetet”. Där de bor och samlas ifall något händer
När de är ute på uppdrag. Det uppstår flera mindre relationer mellan ungdomarna.
Kevin och Corrie har behövt lämna gruppen och de kvarstående fortsätter kampen
för frihet. De utsätter sig själva för fara men de tycker det är nödvändigt för att kriget ska få ett slut. De är nära att bli upptäckta flera gånger.
Under tiden så fördjupas kärleken mellan Lee och Ellie. Men Ellie är orolig för Lee eftersom att han är så kallblodig. En av de kvarstående ungdomarna möter döden på ett oväntat sätt men de fem som nu är kvar tänker inte ge upp.
Det här är nog en av de bästa böckerna som jag har läst. Den innehåller så många olika saker, rätt och orätt, liv och död, kärlek och ondska. Det som är bra med just den här boken är att den är så spännande och att det alltid händer saker man tröttnar inte. I många böcker är det ofta så att man bara tar upp samma sak igen och igen. Men här blandas romantik, kärlek, krig och överlevnad på ett bra sätt.
Man kan tro att alla ungdomarna är huvudpersonerna men det är egentligen Ellie som är det, för det är hon som berättar allting.
Boken har ganska många samtal mellan två personer om vad dem brukade göra och varför det blivit krig och hur de mår. Här är ett exempel på ett samtal.
”Är du okej efter det där skjutandet?”
” Jag vet inte. Jag vet inte längre hur jag känner mig”
”Men du har i alla fall fortfarande känslor?”
”O, ja. Men bara en eller två. Och de verkar mest vara dåliga numera”
”Vilka är det då?”
”Rädsla. Vrede. Depression. Räcker det?”
”Inga bra känslor alls?”
”Inte många i alla fall.”
”Ingen?”
”Åh, jag vet nog vad du vill att jag ska säga. Kärlek för dig och allt sådant eller hur?”
”Nej, det ville jag inte att du
skulle säga. Jag tänkte det inte ens. Jag är bara orolig för dig.”
”Förlåt, förlåt. Det verkar som om jag inte ens tänka som en normal person längre”
Det här är ett samtal mellan Lee och Ellie som har haft en relation ett tag och jag valde det här samtalet för att den visar ganska mycket hur det är att vara i krig, att man inte känner sig bra. Man vill bara att allt ska bli som det var innan kriget.
Boken är ganska djup. Man får reda på hur de känner, vad de vill göra och varför de ska göra det. Man måste tänka lite när man läser den för annars kan man tappa bort sig totalt. Eftersom den är så spännande vill man inte sluta läsa, så det är synd att den är så kort. Den skulle gärna ha fått vara 500 sidor.
John Marsden skriver så detaljerat så man kan tänka sig hur det ser ut och vad som händer och det tycker jag är en av de bästa sakerna med den här boken. Jag skulle gärna läsa fler böcker av honom.
Han är född i Australien och är en av landets mest berömda författare. Han är nu 55 år och är författare och undervisar i engelska. Han skriver ofta om tjejer och det är tjejer som berättar historierna.
Man får aldrig riktigt veta varför boken heter ”När natten är som mörkast” men jag tror det är för att det alltid är natt när de går mot attack mot fienden.
Jag skulle verkligen rekommendera den här boken till både kompisar och vuxna och jag skulle vilja läsa de andra böckerna i serien.
Fler recensioner om När natten är som mörkast