Revolutioner i konsten har aldrig ägt rum, om man inte kallar det revolution, att konsten pga politiska, religiösa och andra omständigheter har varit tvungen att börja helt om från början. I det materiella och politiska livet är revolutioner ibland nödvändiga och ibland välgörande, men i konsten är de otänkbara, och det är ju just det andliga livets försteg, att det kan bevara kontinuiteten och inte dräpas eller kvävas av tillfälliga omständigheter.
Musiken varken kan eller vill binda sig vid ett konkret tankeinnehåll, det är fullständigt mot dess natur. Den vill vara fri, och även om en tjänar och lyder, så är det bara därför att även den på detta sätt trivs med sig själv och gläder sig över sitt väsens smidighet. Och
ju mindre man söker binda den, ju mer man låter den följa sin natur och sina egna märkliga lagar, dessbättre tjänar den och dess rikare visar den sig vara. Och om den också – liksom arkitekturen – inte kan uttrycka något konkret eller som dikt- målar- och bildhuggarkonsterna ge upplysning om det vi kallar natur och verklighet, så kan den i gengäld, mer än de andra konstarterna, belysa, understryka, föregripa och med blixtsnabb säkerhet klarlägga de elementäraste känslor eller de mest högspända situationer. Det är dessa egenskaper man ständigt förväxlar med konkret tankeinnehåll, och det kan man lätt förstå. Musiken kan nämligen i sådana ögonblick omringa och bestorma ordet eller situationen med en så expansiv kraft, att man tycker att den talar; och det den naturligtvis också, men på sitt eget språk, som intet språk är, men ett ständigt svävande ut och in, upp och ned mellan orden, än långt fjärran från dem och än tätt intill dem, dock utan att röra vid dem; än påskyndande och än uppehållande, men ständigt i levande
rytm. Således kan musiken komma farande, upptända och levandegöra ordet, så att det skälver, krets i långa, lugna banor omkring det, så att det blundar, egga och hetsa upp det, så att det smärtar, eller värma och lysa det, så att det sväller och brister ut i oändligt välbehag.
Den musik som är utan all originalitet är överflödig och därför onaturlig. Att man naturligtvis bör känna alla de olika musikepokernas huvudverk, faller av sig självt; men allra först måste vi se till att vi får vördnad för de
enklaste intervallen, stanna inför dem, lyssna till dem, lära av dem och älska dem.
Intervallet och rytmen, är musikens första föräldrar, Adam och Eva, från vilka alla konstartens övriga värden stamma.
Vi måste ständigt peka på det allra enklaste, som fortsätter att vara detsamma, och som envar kan fatta, börja men och utveckla. Vad jag kräver i all konst: någonting motsatt, som möts och genomglödgas, så att det framstår som ett, men ändå beständigt är två, famnande, smekande, som rinnande vatten över släta, runda stenar, men utan att nå egentlig beröring eller bryta det lekande spelet.
Det verkligt värdefulla är inte alltid det intressanta och spännande utan långt mera det milt strömmande, när det flödar ur en sund källa. Det lättfattligaste är numera det svåraste att förstå. Det enkla och klara är nu mystiskt, därför att hela den konstnärliga världen har varit uppfylld av oro, larm, extas och förvildning så länge, att våra känslor har blivit förgrovade.
Musikens utveckling inom själva verken är och förblir den enda rätta musikhistorien. De verk, där de största mänskliga innehållsvärdena och de evigt giltiga lagarna för den fulländade formen har mött varandra och ingått oupplöslig enhet, visar ständigt nytt liv. Varje tid ser på sitt sätt, alltså på nytt sätt. Det finns hopp för det nya släktet, när det vill arbeta inifrån, och inte söka originalitet och självständighet i de yttre tingen utan ge sig tid, liksom modern som bär sin livsfrukt under hjärtat, tills den stora dagen kommer. Vartenda väsen är något för sig, och
allt måste ha sin tid till den starka och fina växt, som liksom fullkomnar sig själv. Det enklaste är det svåraste, det allmännadet hållbaraste, det jämna det starkaste.
Fler recensioner om LEVANDE MUSIK – Uppsatser över musikens väsen