För att kunna sköta växterna som utgör en defensiv vägg gentemot den framdragande ökensanden från Sahara, så har en del beduiner övergett sin nomadiska livsstil. Hoppet består av att plantorna ska förhindra Sahara från att sprida sig och omge närliggande land.
Det är olyckligt att det här moderna, ekologiska konceptet för markbevarande inte var tillgängligt för de forntida egyptierna. De tog för givet att jorden avlagrades årligen när Nilen svämmade över sina bräddar. Den här översvämningen för 2500 år sedan var så populär att den drog till sig turister, som Herodotus, vilken mätte hur stor yta vattnet täckte, vilket var ungefär två dagars resa från varje nilbank. Enligt egpyptiska präster var det känt att översvämningen var mindre spektakulär under Herodotus tid än den hade varit 900 år tidigare.
Korrelationen att marknivån blivit högre längs flodbankerna kände man till, men inte att floden egentligen skar djupare ner i marken. Åren då Nilen täckte Egypten med vatten och avlagrade
jord på land var begränsade till antalet.
Enligt Herodotus, under sin omfattande visit till Egypten, så var inte den egyptiska marken täckt av sand. Han nämnde en enda kulle, nära Memfis, som innehöll sand. Storleken på kullen står inte angiven. Herodotus fastslog att Egyptens jord var svart och klumpig. Till och med marken nära pyramiderna täcktes av jord, vilken Herodotus menade innehöll salt, eftersom något i jorden skadade pyramiderna.
De forntida egyptierna lät inte naturen dra nytta av jorden som avlagrats av Nilen, vilket skulle ha varit ekologiskt fördelaktigt och kunde ha bevarat marken inför framtiden genom att gångbara arter och ekosystem för ickemänskliga livsformer, inklusive etablerandet av växter i ekosystemet med rotsystem som utformat sig för att hålla jorden på plats. Det mest sannolika är att ekosystemet skulle ha etablerat sig självt genom ett system av träsk och våtmarker. Eftersom naturen använder vatten för att hålla sig kvar på land, så skulle ett skifte i arterna då vattnet torkade upp under något millenium,ha tillsäkrat ett hållbart grönt ekosystem. Istället använde de gamla egyptierna jorden som näring till jordbruksgrödor, vilket var känt för att inte vara bestående positivt genom att konstanta rotsystem inte fick utvecklas. De formade också landskapen i vetskap om vilken inverkan dessa handlingar skulle ha på jorden.
En biprodukt av att odla samma gröda på samma åker år efter år, som man gjorde i gamla Egypten, är utarmning av näringen i jorden. Så småningom blir det svårt att odla något alls, förrän jorden har fått tillräcklig tid på sig att återhämta sig efter utarmningen. Under tiden då det inte växer så mycket på platsen är jorden utsatt för erosion.
Eftersom mycket av jorden som en gång fanns i Egyten saknas får man anta att det är en mycket trolig möjlighet att detta är just vad som skedde. Det behövdes inte mycket för att odla
grödor i gamla Egypten, och det fanns ingen orsak att förvänta sig någon minskning i Nilens årliga utskänkning. Man förväntade sig inte att
erosion skulle börja uppstå och att sanden skulle börja dra fram.
Fler recensioner om Teorin om sand och jord