Förordet är ett av de största dokumenten inom litteratur. Som Rene Wellek hävdar ”trots att Wordsworth lämnade en liten gnutta
kritik är det rikt i överlevnader, förslag, förutsägelser och personliga insikter”. Det är det första
romantiska kritikförsöket att försöka förklara den kreativa processen i ord och rättfärdigar därmed den romantiska liberalismprincipen inom litteratur. Det motsatte sig alla fasta litteraturlagar som inte lämnade något åt friheten och naturen. Det dömde ett konstverk utifrån dess utfall snarare än dess syfte. ”Kritiker är duktiga på att glömma”, sa Coleridge, ”att regler är blott sätt att avsluta; då avsluten konsekvent ändras, måste även reglerna göra det”. Wordsworth blev inte kritiker till följd av temperament eller undervisning. Han tvingades till kriticism när han var tvungen att försvara sig och det då var oundvikligt. Resultatet var en text som ofta hyllas som den romantiska rörelsens inofficiella manifest. Wordsworth inleder förordet med att referera till framgången hos hans diktexperiment. Ursprungligen var han motvillig att
inkludera förordet eftersom han inte kände att han behövde någon uppskattning för sin poesi. För det andra så fastslog han att ett lämpligt och adekvat försvar inte kan presenteras på ett så litet omfång som det hos ett förord. Han beslöt emellertid att inkludera en introduktion av råd från hans vänner och för att han ansåg det orättvist att lansera en samling nya dikter som var radikalt annorlunda från den tidens dikter. Mycket riktigt drog det igång en sådan revolution att grunden byggd på neoklassicismens läror raserades, tack vare den franska revolutionen. Under efterkrigstiden ekade principerna om frihet, jämlikhet och broderskap. Det markerade en ny epok och förebådade romantikens återfödelses ålder, där giganterna var Wordsworth, Keats, Shelley och Coleridge.