MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 1*
(MUSIC - Music history and music basic fundamental
principles)
(Swedish)*
AKUSTISKA GRUNDBEGREPP
Endast de
svängningar som återvänder i exakt samma
form,
d.v.s. de
"periodiska" svängningarna, uppfattas som en ton. Har
de
däremot en
ständigt växlande form, alltså om de är "operiodiska",
hör vi
ett buller.
Den enklaste svängningsfor-men är den så kallade
"sinus-
svängningen",
som också kallas
för den "harmoniska rörelsen".
I akustiken räknas antalet fullständiga svängningar-
dubbelsvängningar-
under en sekund. Detta tal kallas för svängningstal
eller
frekvens.
Frekvensens enhet benämnes Hertz (Hz).
1 Hertz betyder en svängning i sekunden.
Den svängande punktens avstånd från sitt viloläge
betecknar man som
svängningsvidd eller amplitud. Under det att den
periodiska
återkomsten
av liknande svängningsformer utgör förutsättningen för
att en
ton ska
uppstå, kan amplituden växla i storlek utan att intrycket
av
"ton" går förlorat.
Genom frekvens, amplitud och svängningsform är en
svängning fastställd och
därmed också det som försiggår då
tonen uppstår.
Vi skiljer mellan tonhöjd, styrka och klangfärg
på en
ton.
Tonhöjden bestäms av ljudsvängningarnas frekvens.
Ju
större antalet
svängningar i sekunden är,desto
högre blir tonen.
Hörområdet börjar mellan
16-32 Hz och sträcker sig uppåt till högst ca. 20.000
Hz.
De musikaliska intervallen framgår fysikaliskt av
förhållandet
mellan två
svängningstal. Oktaven ger svängningsförhållande 1:2,
kvinten 2:3 och
kvarten 3:4. Flera toner som står i oktavförhållande till
varann
har alltså
svängningsförhållan-dena 1:2:4:8:16, etc.
Toner med dubbel, tredubbel, fyrdubbel, etc, frekvens
av
grundtonen ger
utom grundtonen dess överoktav, och därefter
överoktavens
överkvint,
dubbla överoktav- en, dubbla överoktavens överters,
etc.
Amplituden eller vidden av ljudsvängningen blir
avgörande
för ljudstyrke-
förnimmelsen. Ju större amplituden är desto starkare
uppfattar vi tonen.
Ljudstyrkeförnimmelsen är också beroende av
frekvensen.
För att man
över huvud taget ska kunna uppfatta en ton inom
hörområdet
måste den
överskrida en viss minimiamplitud. Denna minsta
förnimbara
ljudstyrka är
olika stor inom skilda frekvenslägen. I det mellersta
läget är
örat känsligast.
Här räcker det med en betydligt mindre amplitud än vid
djupare eller högre
svängningar. Om tonen blir för stark, övergår
hörförnimmelsen i en smärtför-
nimmelse. Man föredrar alltså en klangstyrka i det
mellersta
hörområdet,
jämfört med klangstyrkan som finns i hörområdet som
ligger
längre uppåt
eller nedåt inom hörområdet.
Klangförnimmelsen är beroende av kurvans
svängningsform. Klangfärgen är
beroende av antal, fördelning och styrka hos de
övertoner
som blandar sig
med grundtonen.
Klangspektrum: En klanganalys kan framställas i form
av ett
så kallat
spektogram på sådant sätt att man på en vågrät axel
drar
upp grundtonen
och de enskilda deltonerna motsvarande deras
frekvenslägen som lodräta
linjer. Längden hos varje linje motsvarar den relativa
klangstyrkan hos dessa
toner. Ett sådant här spektrum är bara möjligt då de
enskilda
deltonerna är
klart uppfattningsbara. Hos många musikinstru-ment är
de
inte det, särskilt
om tonen blandas med bullerljud, till exempel klirr,-
slag-
eller stråkbuller.
I sådana fall är de enskilda övertonerna inte längre lika
lätta
att urskilja. Man
hör dem endast som sekundära deltonsområden.
Grafiskt
framställes de då
genom ett kontinuerligt spektrum.
Enkla sinusformade svängningar har inga övertoner.
I klangspektrum uppträder där bara grundtonens linje.
Tonen klingarunder sådana förhållanden ihåligt,
färglöst
och utan kraft;
Först på höjden blir den skarpare och övertons-fattiga
toner
klingar dovt.
Om de djupa tonerna överväger i en ton blir den mjuk
och
kommer de högre
till så blir den skarpare.
Överväger de högre och högsta deltonerna så blir
klangen
vass, sträv och
genomträngande.
Oharmoniska deltoner framkallar en klirrande,
bullerartad
klang.
Tonen uppträder inte på en gång med alla sina
egenskaper.
Den måste
byggas upp, även om detta sker inom en mycket kort
tidsrymd. Varje ton är
sammansatt av den så kallade stationära tonandelen
(som
håller sig oföränd-
rad under tonens hela förlopp) och in- och
avklangsandelen
(utjämningsan-
delen). Tonförnimmelserna påverkas i hög grad av
dessa
utjämningsandelar -
alltså av uppbyggandet och avklingandet- inom
klangspektrum.
Om inklangsandelen först uppträder hos de lägre
deltonerna
och endast så
småningom når de högre, verkar tonansatsen mjukare
än
den fullt utbildade
deltonen.
Om de högre komponenterna inträder först blir
tonansatsen
skarpare.
/ Anne Jaenzon
KÄLLA: MUSIKENS VÄRLD/AB Kulturhistoriska
förlagen
YET* BOOK PRODUCTION
2006
Fler recensioner om MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 1