MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 2*
MUSIKINSTRUMENTENS AKUSTIK
Musikinstrumenten uppdelas efter akustisk-fysikaliska princi-per i instru-
ment med strängar, med stavar eller tungor, med membraner och med
svängande luftmassor.
Principiellt måste man vid alla
INSTRUMENT skilja mellan den egentliga ljud-
framställningen, alltså på vilket sätt ljudet frambringas ur svängningarna och
sättet att föra det vidare genom den omgivande luften.
Strängar kan fås att klinga genom strykning med en stråke eller genom att
knäppas med fingret: Harpa, gitarr, luta, eller med ett plektron: Mandolin,
cittra, cembalo och genom att anslå med en hammare: Piano.
Strängen
svänger i rät vinkel mot sin längdriktning (transversalt).
Allmänt: Ton åstadkommen genom knäppning eller anslag klingar ut mer
eller mindre snabbt, medan ton som uppkommer med strykning med en
stråke hålls ut.
Strängens tonhöjd är beroende av dess längd, tjocklek, specifika vikt och
spänning. Av två strängar av samma material och med samma spänning har
den längre den lägre tonhöjden.
Genom ändring av strängens spänning, som kan verkställas med till-hjälp av
en skruv eller hjulmekanism, kan tonhöjden ändras, det vill säga att instru-
mentet kan stämmas.
Eftersom strängarna på grund av sin lilla yta endast i ringa grad kan sätta
den omgivande
luften i svängning, blir tonstyrkan hos själva strängen
mycket liten. Den måste därför sättas i förbindelse med en resonansbotten.
Genom stallet, en
liten tunn träskiva, eller annan förmedlare överföres
strängens svängningar på resonansbottnen, som i allmänhet är av trä. På
grund av dennas större yta kan sväng-ningarna bättre än strängen ensam
avgivas till den omgivande luften.
Instrument med stavar: Stämgaffel, triangel, xylofon, celesta, rörklockor, etc,
bringas att ljuda genom anslag och svänger då liksom strängar i dess helhet
och dels i skilda delar. Fortplantning av ljudet genom luften
sker i allmänhet
omedelbart och utan hjälp av en resonanskropp.
Tunginstrumenten: Harmonium, dragspel och munspel har elastiska
tungor av metall, vilka är fästade i ena ändan och kommer i svängning genom en
luftström.
Ljudet fortplantas av tungan själv. Vid genomslående tungor svänger tungan i
en ram som precis omger tungan. Vid påslående tungor ligger den rörliga
lamellen över en liten öppning. Då luften strömmar genom öppningen råkar
tungan I svängning och avbryter
luftströmmen med jämna mellanrum.
Instrument med svängande membraner: Pukor och trummor utnyttjar ett
skinn som är spänt över en resonanskropp som ljudkälla. Membranen
svänger lodrätt och I regel i sin helhet, varvid många oharmoniska övertoner
(bullerljud) utstrålar.
Membranens ljudframställning sker med slag med en pinne, en klubba eller
med handen.
Instrument med svängande luftmassor (luftpelare) känner vi som blåsinstru-
ment och orgelpipor.
Pipa: Instrument som med särskild anblåsningsapparat framkallar ljudvågor
påverkar ett ljud- eller tonrör och sätter den däri inneslutna luften (luftrums-
resonatorn) i svängning. Därifrån sker överföringen till den omgivande luften.
Svängningen inom instrument-kroppen sker på liknande sätt hos alla instru-
ment av denna grupp men skiljer sig väsentligt från varandra då det gäller
frambringandet av ljudet. Den kontinuerliga luftströmmen i pipan avbryts i
sitt lopp genom att periodiska luftstötar uppstår som inverkar på luftpelaren i
pipan. För att åstadkomma dessa rytmiska avbrott i luftströmmen används
antingen ett svängande luftblad (flöjtinstrument) eller en elastisk tunga
(instrument med enkelt eller dubbelt rörblad och bleckblås-instrument).
Flöjtinstrumenten: Luftströmmen förs mot en skarp kant, delar sig där, och
råkar i en pendlande rörelse (pendlande luftblad) och flyter omväxlande på
över- och undersidan av den vassa kanten. Den under kanten flytande luft-
strömmen verkar alltså som en rytmiskt avbruten luftpelare.
Denna är nödvändig för att framkalla svängningen hos den i pipan inneslutna
luftströmmen.
Rörbladsinstrumenten. Tonframställning med orgelns tungregister och
klarinettinstrumenten: Vid spelning på rörbladsinstrumenten sker avbrottet
av luftströmmen genom elastiska lameller (rörblad och rörtungor), som i viss
mån verkar som snabbt rörliga luftventiler. Dessa tungor kommer genom
luftströmmen i snabba svängningar samt öppnar och sluter därvid i regel-
bunden följd genomgången. Därigenom uppstår rytmiska luftstötar.
De elastiska tungorna konstruerar antingen som påslående eller som
motslående tungor.
Vid påslagstungor ligger lameller över en liten öppning (ram) och sluter
denna med korta mellanrum liksom vid de påslående metalltungorna i ett
harmonium.
Vid motslagstungor anordnas två rörblad (dubbelrörblad) på sådant sätt, att
de vid svängningen slår emot varandra och därigenom avbryter luftströmmen.
Ett alldeles särskilt slags genomslagstungor utgöres av de mänskliga läpp-
arna, vilka fungerar som motslagstungor(bolster-tungor) och rytmiskt avbry-
ter den mellan läpparna utpressade luftströmmen. Denna slags tonframställ-
ning användes vid blåsning på bleckblåsinstrument.
Oftast sättes blåsarens läppar mot en liten kittel- eller trattformad anordning
på instrumentet (kittelmunstycke) vari-genom dessa får den vid blåsningen
nödvändiga stadgan.
Instrument med olika munstycken:
Instrument med tonframställningsanordningar som munstycken kan fram-
bringa toner med svängningar som har en svag ton med obestämbar tonhöjd
och en musikaliskt brukbar ton får man först genom förbindelsen mellan
munstycket och tonröret.
Som luftrumsresonatorer på blåsinstrumenten tjänar långdragna rör (pipor),
som antingen är öppna i båda ändar (öppna pipor) eller slutna i ena änden
(täckta pipor). Inom röret svänger luftpelaren i rörets riktning (longitudial-
svängningar). Härigenom blir svängningens frekvens beroende av rörets
längd och instrumentets tonhöjd. Ju längre röret är, desto djupare blir tonen.
Rörets längd och svängningarnas frekvens (tonhöjden) står alltså i ett be-
stämt fast sammanhang till varandra.
Dubbel längd ger halv frekvens och därmed en oktav djupare ton.
Svängningarna i ett rör kan (liksom hos strängarna) förekomma i hela eller
enskilda delar åtskilda genom noder.
Instrument med öppna pipor i båda ändar som till exempel bläckblåsinstru-
menten och de flesta träblåsinstrument kan förutom grundsvängningen som
rör sig genom röret i dess helhet, även två, tre, fyra eller ännu flera delar
svänga. De på detta sätt uppstående frekvenserna utgör grundtonens två-
tre- fyra- etc.-faldiga frekvens och de jämte grundtonen uppkommande
högre tonerna kallas för övertoner.
/ Anne Jaenzon
KÄLLA: MUSIKENS VÄRLD/AB Kulturhistoriska förlagen
YET* BOOK PRODUCTION
2006
Fler recensioner om MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 2