MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 3*
NATURTONER
Alla uppfattningsbara toner (grundtoner och
översvängningar) i en pipa
kallar man också för naturtoner.
Den genom överblåsning erhållna följden av övertoner
ger
naturtonserien och
den övre gränsen hos denna serie växlar beroende
på rörets
längd och
grovlek samt även i viss mån på blåsarens individuella
förmåga. Hos vissa
blåsinstrument har naturtonserien dessutom luckor.
Den
obrutna naturton-
serien uppstår därigenom att luftpelaren i pipan utom i
sin
helhet svänger i
hälfter, tredjedelar och fjärdedelar, etc. och under
förutsättning att instru-
mentets borrning är fullt symmetrisk (det
vill säga att
pipan
saknar bucklor
eller andra ojämnheter) är övertonerna absolut rena i
förhållande till grund-
tonen. Detta hindrar inte att vissa av
tonerna ligger
utanför
tonsystemet
och alltså är oanvändbara i västerländsk musik.
Tonerna betecknas alltefter sitt avstånd från
grundtonen med
en löpande
talserie, varvid grundtonen betecknas som 1. Den
första
översvängningen
som delar luftpelaren i två delar kallas för den andra
naturtonen och ger
grundtonens överoktav. Tre svängande luftdelar i röret
ger
tredje naturtonen,
som motsvarar överoktavens överkvint från grundtonen
räknat (grundtonens
överduodecima). Den fjärde naturtonen ger dubbla
överoktaven och den
femte naturtonen den dubbla överoktavens överters,
etc.
Vid normal anblåsning så får man i regel instrumentets
grundton.
(På vissa instrument är däremot grundtonen svår eller
till och
med omöjlig
att framkalla. Man når i sådana fall vid normal
anblåsning
först en av
övertonerna.)
Genom starkare anblåsning eller genom förändring av
läppställningen
(embouchuren) kan ett större eller mindre antal av
övertonerna isoleras
samtidigt med att grundtonen undertryckes
(överblåsningstoner). Eftersom
instrumentens pipor är olika långa, ligger grundtonen
på
olika höjd.
Grundtonens förhållande till sina övertoner förblir ändå
i
varje fall detsamma,
det vill säga att på grundtonen följer överoktaven,
duodeciman och dubbla
överoktaven, etc.
Tonerna i naturtonserien.
Naturtonseriens toner, ett exempel:
c, e, g, sänkt h, c, d, e, (höjt) f, g, (sänkt) a, sänkt h, h, c.
Tonerna i
naturtonserien stämmer inte exakt överens med
tonerna i det
västerländska
tonsystemet. Tonen sänkt h, till exempel, är något lägre
I
naturtonserien än
vad den är i det västerländska tonsystemet.
Naturtonserien blir allt trängre, det vill säga att tonerna
följer
allt tätare på
varandra ju högre upp i serien man kommer. Först från
och
med den åttonde
naturtonen kan man få en melodiskt användbar skala.
Det
gör att det är
omöjligt att göra ett diatoniskt uppbyggt melodispel av
tonseriens lägre toner
men man kan frambringa melodier som rör sig på stora
intervallsprång:
Kvint, kvart och ters, så kallad naturtonsmelodik, som
är
karakteristiskt för
fanfarer på signalhorn.
En naturtonserie utan ljudluckor mellan naturtonerna
kan
frambringas endast
med öppna pipor.
Med täckta pipor, det vill säga klarinettinstrumenten
(med
undantag för
saxofonerna) och de täckta orgelpiporna, kan man
endast
frambringa de
udda naturtonerna och där klingar alltså endast tredje,
femte
och sjunde, -
etc, naturtonen vid överblåsning jämte grundtonen.
Dessutom är grundfre-
kvensen hos en täckt pipa endast hälften så stor som
hos en
lika lång öppen
pipa, det vill säga att den klingar en oktav djupare än
en
öppen pipa av
samma längd.
/ Anne Jaenzon
KÄLLA: MUSIKENS VÄRLD/AB Kulturhistoriska
förlagen
YET* BOOK PRODUCTION
2006
Fler recensioner om MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 3