MUSIK-Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 6*
(MUSIC-Music history and music basic
fundamental
principles / Part 6)
(Swedish) *
STRÄNGINSTRUMENT
Svängningskropparna är
strängar av metall,
plast, tarm
eller
siden.
De är spända
över en resonansbotten. Efter
sättet att
bringa
strängarna att klinga skiljer man mellan
stråkinstrument,
knäppinstrument och instrument med anslagna
strängar.
De sistnämnda är i de flesta fall försedda med en
tangentmekanism. Tonhöjdsförändringen
sker genom
en
förkortning av strängen
på vissa stråk- och
knäppinstrument.
Denna förkortning sker i allmänhet genom att
strängen
pressas
mot ett fast underlag (gripbräde) så att endast en
del av
strängen
kan svänga fritt.
Övriga stränginstrument har ett antal redan
avstämda
strängar.
Det finns också mellanformer där båda dessa
principer
förekommer samtidigt (cittror och vissa
lutinstrument).
Strängförkortning: Melodispelet bildar
utgångspunkten
och
en
flerstämmighet kan uppnås först när en
kombination av
spel
sker
på flera strängar. Instrument med avstämda
strängar är
redan från
början ägnade för såväl melodispel som
ackordspel.
ALLMÄNT OM
GITARREN Sägs på engelska guitar, franska guitare,
italienska
chitarra
och
tyska Gitarre.
Gitarren består av en flack, långdragen i sidorna,
lätt
inbuktad
resonanslåda. Lock och botten är platt men
bottendelen kan
även vara lätt buktad. Sargerna är höga. Halsen är rak
och
tämligen
bred med ett gripbräde som är ungefär 1/3 av
korpus
fram till
det
cirkelrunda hålet. Korstonarterna är lätta att nå.
För att
även
nå
betonarterna används en flyttbar sadel: Capo
tasto,
som
förkortar
strängarna med ett eller flera halvtonsteg. Dess
stämning har
efter
noteringen e2, h1, g1, d1, a och e klangen e1, h,
g, d, A
och
E.
Gitarren klingar en oktav djupare än den noteras
och
noteringen
görs med en violinklav på ett notsystem.
Gitarrens tonstyrka är egentligen ganska liten
men har
på
grund
av strängarnas längd en sonoritet som ger den
en
skenbar
klangstyrka. Knäppningen sker med ena
handens
fingrar
och för
att få vissa artikationseffekter även med naglarna.
Solospel är polyfont. Dubbelgrepp, ackord,
polyfontspel,
drillar,
tremolo och andra prydnader används, samt
glissando,
portamento och flageoletter.
Tillgången på solo- och ensemblelitteratur är
både
betydande och
konstnärligt värdefull.
Rytm och ackordinstrument. Så kallad “slaggitarr”
används i
modern dansmusik.
Vid sidan av den vanliga knäpptekniken
tillämpas ett
sorts
slagteknik, ibland plektron och ofta förstärks
tonen på
elektrisk
väg.
Ett rent melodiinstrument är den så kallade
hawaigitarren.
Den har
en något större korpus än den vanliga gitarren.
Stämningen
görs
med e1, ciss1, a, e, A samt E och sadlarna är
höga
vilket gör
att
strängarna kommer att ligga högt över gripbrädet.
Det
lösa
stallet
hålles i en ständigt vibrerande rörelse, vilket ger
meloditonen en
chevrotterande karaktär.
Gitarren kom till Spanien under 1200-talet med
morerna och
kallades tidigare guitarra latina.
Under 1500-talet spred den sig över Europa.
Först till
de
övriga
romanska länderna, senare även över Alperna.
Den
kallades då
ofta quinterna (som också var benämningen på
mandolan).
Namnet gitarr är (liksom cittra) besläktat med det
grekiska
kitara,
med vilket instrument den inte har något
genetiskt
sammanhang
annat än att de båda är stränginstrument. Först
vid
slutet av
1700-
talet började den göra sig gällande i högre grad,
dels
som
folkligt
ackompanjemanginstrument, dels som solo- och
ensembleinstrument.
Olika slags gitarrer: Ukelele, Luta, Teorb,
Chitarrone,
Mandola,
Banjo, Cister, Svensk Luta, Bergcittra, Lyragitarr
(en
gitarr i
lyrform)
och stråkgitarrer (av olika former), däribland
arpeggione.
/ Anne Jaenzon
KÄLLA: "MUSIKENS VÄRLD, musik i ord och
bild",
utgiven av AB Kulturhistoriska förlagen i
Göteborg.
YET* BOOK PRODUCTION
2006
Fler recensioner om MUSIK - Musikhistoria och musikaliska grundbegrepp / Del 6