Augusten Burroughs – ett för oss svenskar relativt okänt namn – ger oss i sin ocensurerade biografi ”Det
är nåt som inte stämmer” inblick i hans egen uppväxt tillsammans med sin självabsorberade, mentalsjuka poet till mamma. Augusten lever i ett utanförskap redan
när historien tar sin början och det är ett utanförskap som bara ska komma att bli tydligare efter att fadern lämnar hemmet och hans
mamma dalar djupare ner i sin depression. Hennes psykiater Dr. Finch och hans familj blir en alltmer central roll i Augustens liv när modern börjar ha dagliga sessioner både
på Dr. Finchs praktik och i hans hem och
snart har han ett permanent rum i läkarens hem när modern lämnar
över vuxenansvaret av Augusten i händerna på den egensinniga psykiatern. I hans nya hem är inget för konstigt eller omöjligt och han är inte den enda gästen i vad som snarast kan beskrivas som ett dårhus. Enligt Dr. Finch är alla sin egen individ och ingen annan kan sätta sig över någon annan. Detta något oortodoxa sätt att se på uppfostran har präglat de egna barnen och snart glider Augusten in i samma anda som resten av skaran som bebor huset. Han möter kärleken i en man som är dubbelt
så gammal som han själv, vilket inte tas emot med blida ögon av alla särskilt inte av hans mamma som snart kontrar med att själv träffa en ny partner – denna gång en kvinna.Trots, eller kanske tack vare, galenskapen som beskrivs så skrattar man många gånger högt men lika ofta fastnar skrattet i halsen och Augustens sorg syns tydligt. Sorgen över att inte ha en närvarande far, att inte ha en ”riktig” mamma och hans längtan bort till något annat.
Fler recensioner om Det är nåt som inte stämmer