En lågmäld tydlighet i framtoningen gjorde att han drog till sig uppmärksamheten. Uppkäftig melankoli kryddad med munter fräckhet. Tyngd och auktoritet men också lätthet, ironi men också vänlighet. En stor vismakare, bara
på sina texter hade han blivit det han blev. Och så därtill artisten, framträdaren, scenpersonligheten. Snacket mellan bitarna var ett mästerskap i sig. Han hade läst in sig på det mesta i den svenska litteraturen och kunde skriva i vilken stil som helst: á la Bellman, á la Ekelöf, á la Ferlin, á la Taube…Det som förhöjer Cornelis texter
är hans handlag med vardagsprosa, talspråk och
gärna ett och annat nödrim. Cornelis var angelägen om att använda
uttryck som låg i tiden och gärna med riktning framåt. Hans vänner fick visor, ofta med lustig tillägnan. Cornelis första grammofonskiva var en EP med fyra egna visor. De ingick i den samma år utgivna LPn ”Ballarder och oförskämdheter”. ”En spjutkastares visor” - ett slags munter melankoli och medkännande klarsyn. Vi snackade
alltid fram en ”linje”, vad för sorts platta som skulle göras. Han utgick alltid från texten men hade proffsighet att justera dem under arbetets gång. Ofta hörde musikerna först i studion vad de tillkallats för att spela in. Det uppstod en skapande atmosfär. Att skriva
visor och sedan fara ut och sjunga dem offentligt inför en skock obekanta människor är den absurda galenskapens yttersta gräns, ett förryckt sätt att lämna ut sig. Cornelis leker med orden på ett allvarsamt sätt – eller mindre allvarsamt. Han parodierar, han växlar stil, han kastar sig mellan råhet och ömhet och vet precis vilka regler han bryter mot. ”Movitz! Movitz!” fick Bellmansällskapet att famla efter luktsaltet. Den hör till de mest innerliga och hudlösa Bellmantolkningar som gjorts.
Ömsom låg han litet före, ömsom litet efter. Varenda ton i arrangemanget är genomkomponerad, allt är i detalj förutbestämt. De hade en avsikt; att ge Cornelis maximal frihet. Det innebär samma krav på form och gestaltning som vilken som helst av konstmusikens romanser. Det kräver musikalisk känsla men ännu mer en musikalisk intelligens som håller ordning på känslorna. Man måste inte bara ”känna”, man måste veta.Han var snabb i repliken, gillade att slänga käft med publiken. Publiken trivdes. Han blev aldrig känslosam, sög aldrig på effekter, blev aldrig teatralisk. Det fanns alltid en välgörande friskhet. Texten var grundbulten i hans visor; han utgick alltid från den. Aldrig tvärt om.Cornelis gnolade och pulade ihop närmare 500 opus av vilka ett par hundra gått till evigheten. Rytmen bar honom mjukt över alla hinder. Han ”hänger på beatet”, ömsom före grundrytmen och ömsom efter men alltid exakt. Det betyder inte att han är orytmisk, i otakt. Nej, han skapar ett slags rytmens asymmetri, det blir aldrig statiskt, stumt. Det pulserar, blir rätt. Cornelis fick många gånger frågan hur man ”tar” en publik. – ”Tja, inte vet jag, jag bara kör på feeling, det där brukar ge sig.” Han var aldrig inställsam som person och allra minst som artist. Spelningen på Roskildefestivalen - han såg handfallet lycklig ut. Jag har aldrig sett honom så tagen och så lycklig. Jazzen bygger på dialog, samspel, att lyssna på varandra. Jazz förädlas av naturbegåvning och erfarenhet. Jazzens främsta egenskaper är att den uppmuntrar gemenskap, att den väcker fantasin. Hans språk hade rytmik och intensitet. I ”Ångbåtsblues” svänger det om textningen. Det är
jazz, i dess finaste innebörd. Han hade en naturlig tajming. Han följde sin inre puls.Jazzens främsta egenskap: förmågan att sätta igång fantasin hos sig själv, hos sina medmusikanter och hos publiken. Att släppa flödet fritt - det mest naturliga sättet att musicera. Att musicera tillsammans är egentligen inte att spela, det är att lyssna. Dubbelbokningar löste han vanligtvis med att strunta i bägge. Hans motor var språket, drivmedlet var medkänsla med de utstötta och det sociala engagemanget. Han blev en iakttagare och uppfångare av tidens slagg och avtryck, liksom språkets slang och uttryck. Osentimental är hans nyckelord. Det uteslöt inte medkänsla. Men det kunde ofta förväxlas med cynism och ironi som frusit till is. Han skapade sin egen språkdialekt av att hälla ihop allsköns impulser, intryck och språkljud. Han var förtjust i ålderdomliga uttryck. Han är traditionell, sällan experimentell i sitt diktande, fullt begriplig och rimmen hamnar där de ska. Skojiga skrönor, nidrim och eleganta försmädligheter - en tidskommentator. En stor anledning till att han blev så folkkär var att han aldrig distanserade sig från dem han skrev om, gjorde sig aldrig bättre än han var. Militärer var hans favoritmål för verbalt prickskytte, han prickar bäst när den milda sorgsenheten är hans uttrycksmedel. Det fanns alltid en ”story” i Cornelis visor och poesi, något som fångar lyssnaren/läsaren redan på första raden och inte släpper taget förrän efter den sista. Motsägelserna trivs och frodas lika mycket i Cornelis verklighet som i hans fantasi och poesi. Cornelis egen stil föddes ur många olika stilar. Cornelis prickade aldrig noten exakt, han var ömsom före och ömsom efter – och just därför blev det så exakt! Han anade ugglor i alla mossar och led av att oftast hitta varken ugglor eller mossar. Mångtydigheten liksom det oförutsebara var den slingrande linjen genom Cornelis äventyrliga liv. Jämvikten i ett harmoniskt liv, ett så kallat Svenssonliv, störde hans skapande. Det var under de mörka perioderna som han fick inspiration. Cornelis lever verkligen upp till myten att konstnärer måste vara fattiga, olyckliga och gärna också fulla.
Fler recensioner om Cornelis