Det enda som verkligen engagerar och fascinerar oss är kärlek. Vi
vill veta mer om kärlek, våra djupaste frågor gäller kärleken.
Äkta kärlek består i att ge, att ta emot, att aldrig sätta några gränser. Äkta kärlek låter sin sol gå upp över det onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
Friheten inom dig är större och starkare än du anat. Du är fri att älska. Ja, ditt innersta centrum är kärlek, ren kärlek. Guds rike är inom er. Den som glömmer att han har en hemlighetsfull källa inom sig blir inte vederkvickt. Han törstar ihjäl trots att han har det livgivande vattnet inom räckhåll. Är du alltför ivrig och vill svara genast, kan ditt svar inte vara annat än ytligt.
Att Gud låter oss vänta ibland, är inte tecken på mindre utan på större kärlek. Han vill ge oss mer än vad vi kan ta emot just nu. Ju mer man älskar, desto större känslighet får man för allt som inte är kärlek, och man får en växande förnimmelse av allt som hindrar kärleken från att strömma fritt. Gud är visserligen ”immanent”, men samtidigt är han
också ”transcendent”. Säll är den man som
fruktar Herren. Den som
fruktar Herren, han är alltid stor.
Vi får glädja oss åt andras skatter, ty de är också våra. Vi är utrustade med varandra. Vi är utrustade med helgonen. Vilken rikedom! Nej till Gud är alltid också ett nej till mig själv och till andra. Varje nej är en källa till lidande. Varje lidande är ett tillfälle till större kärlek. Den som älskar känner Gud. Just genom att inte leva för sig själv blir man helt sig själv.
Att älska är att skapa. Vår uppgift är att locka fram ljuset! Så länge vi lever är ingenting helt färdigt.
Vi bör leva så att vårt förflutna ständigt förvandlas. Det fina med goda vanor är att man sparar en massa energi. Man behöver inte varje gång ställa sig frågan: skall jag eller skall jag inte?
Tack vare goda vanor skapar vi goda behov. Lyssna till vår kropp. Kroppen uttrycker vad vi är och vad vi gör. Varje felsteg registreras av kroppen och kan avlösas på den. Våra idéer och teorier om oss själva bedrar oss, men inte kroppen. Den talar sanning.
Att gå framåt på vägen åstadkommer man inte genom att ”göra” mer. Avspänning är kroppens sätt att öppna sig för Guds kraft och uttrycka överlåtelse. Av alla konstarter är det musiken som skapar störst gemenskap, därför att den mest engagerar kroppen. Det som är naturligt och som respekterar naturen leder oss mycket lätt till Gud. Vi måste åter lära oss att vila, att respektera den rytm av arbete och vila som Gud nedlagt i naturen.
Jag måste bli vän med min egen ”livspuls”. När jag försöker leva andras livspuls blir allt kaos och lögn. Ingen stor mästare har gått någon annans väg, han har endast gått sin egen. Att följa Mästaren betyder inte att jag måste
göra exakt det som han gjorde och kopiera mitt liv efter hans. Det han vill lära mig är att säga ja till mitt liv och inta den plats jag blivit kallad till.
Vi behöver träna oss i att
vara ärliga mot oss själva och inför varandra. Kontakt med verkligheten betyder att man lever i nuet. Man lever i
nuet när man helhjärtat tar itu med den uppgift man nu har att göra, vilken denna uppgift än må vara. Man planerar mindre. När man planerar gör man det med en total uppmärksamhet. Är det gjort, glömmer man det hela. En sådan intensiv närvaro i nuet besparar en mycket onödigt grubblande. Vi borde lära oss att inte önska något annat än det som ges. När vi är mogna för vår uppgift, ges den oss, förutsatt att vi är öppna och lyssnar. Vi behöver verkligen inte rusa in i framtiden. Framtiden kommer själv till oss. Så enkelt är det!
Uppgifterna kommer inte till oss för att vi ska bli ”färdiga” med dem, utan de är alla övningar för att vi ska lära oss att älska. Tillvaron är besjälad, den vill bli
sedd av oss. Nuet står still, orörligt och fyllt av oändlighet! Förfluten tid och framtid är höljda i dunkel, men nuet badar i solljus. Om vi placerar oss mitt i nuet och låter oss fyllas av det, fylls vi också av Guds skapargärning, Då blir vi precis vad vi är avsedda att vara, utan att något förvrids eller förställs.
Vad kräver nuet av dig? Gör nu det du har att göra. Gud visar det ena efter det andra. Lyssna. Det finns ett tystnadens rum inom oss, och det är där vi har vårt hem. Bevara detta ”oändliga lugn” också mitt under aktiviteten. Det är villkoret för att Gud skall kunna använda oss. Att tro är att anförtro sig. Människans yttersta verk är att anförtro sig åt Gud. Och detta sker, inte genom en ansträngning, utan genom att
släppa greppet om allt eget. Det är den högsta tjänst man kan göra honom.
Världen består av idel tillfällen av kärlek. Det behövs speciella träningsstunder då man inte har något annat att göra än att inte göra något. Vi bör alltid bevara själens ro och frid. Även om allt går oss emot, får vi inte förlora friden, för den är ännu värdefullare än all framgång.
Gud bor i tystnaden. Den som vill möta honom, måste finna honom där.
Fler recensioner om Vandring till sanningen