Poetik är studiet av hur ett verk förfärdigas.
Vi kan bara uppfatta skapelsefenomenet tillsammans med den form vari det manifesterar sig, varje formförlopp har sin upprinnelse i en princip och studiet av denna princip kräver just vad vi kallar en dogm: behovet att bringa ordning i kaos.
Revolution i ordets egentliga betydelse är cirkelrörelsen hos en kropp som alltid återvänder till utgångspunkten. Att tala om revolution är att tala om övergående kaos. Men konsten är motsatsen till kaos.
En tonsammanställning är legitim så länge den är äkta, sen må den vara hur sträv som helst.
för att kunna urskilja de äkta värdena måste man ha
säker instinkt.
Det musikaliska hantverkets formelement—striden mellan nödvändighetens rike och frihetens.
Musikens innersta mening och främsta mål är att främja gemenskapen människor emellan och mellan människan och Gud. När konstgreppet fogas till naturens gåvor uppstår konsten.
Konst är att gestalta ett verk enligt vissa metoder som man antingen lärt sig eller själv arbetat ut. Variationer i den psykologiska tiden kan bara uppfattas i förhållande till det ursprungliga, medvetna eller omedvetna, intrycket av faktisk tid. All
musik skapar ett slags kontrapunkt mellan den tid som förflyter, sin egen fortvaro och de materiella och tekniska
medel med vars hjälp musiken ger sig till känna. Den musik som ansluter sig till den ontologiska tiden behärskas av likformighet. Musik som ansluter sig till den psykologiska tiden arbetar gärna med kontraster.
Enhet och mångfald—alla konstarter stöder sig på denna princip. Det är i regel bättre att gå fram med Enhet än med mångfald. Musiken hämtar styrka i den mån den ger avkall på mångfaldens lockelser. Kontrasten ger omväxling men splittrar uppmärksamheten. Likformigheten framkallas av en tendens till enhet.
Enhet går före mångfald. Konstens alla problem, liksom alla slags problem inklusive kunskaps- och gudsproblemen, kretsar kring denna fråga. Mångfalden har värde bara som medel för strävan efter enhet. Mångfalden finns runt omkring mig. Kontraster finns överallt. Enhet är däremot glömd; det gäller att hitta den, och jag hittar den bara om jag anstränger mig till det yttersta.
I över hundra år har dissonansen frigjort sig. Den är inte längre förbunden med sin tidigare funktion.
Den har blivit självständig. Dissonansen är lika lite ett medel för oordning som konsonansen är garanti för säkerhet. Parallella dissonanta ackord förlorar sitt funktionella värde och vårt öra accepterar sammanställningen som
något helt naturligt. Denna nya logik öppnar vår blick för rikedomar vars existens vi inte anade.
All musik är bara en följd av ansatser som strävar mot en bestämd vilopunkt.
Ansatser och vila, närmande och åtskiljande, bestämmer musikens andning. Att komponera innebär att ordna ett visst antal toner i enlighet med vissa intervallförhållanden. Detta leder mig till att
söka det centrum mot vilket de tonserier jag arbetar med bör sträva. Upptäckten av detta centrum ger mig lösningen. Det tonala systemet har sett sin tid. Kyrkotonarter, tonalitet, polaritet är allt bara tillfälliga medel som försvinner eller kommer att försvinna.
Vad som överlever alla system är melodin. Melodin är det viktigast elementet. Tanken på det verk som ska skapas är för mig så nära förbunden med tanken på att ordna och den glädje detta skänker. Under mitt arbete stöter jag ofta på något oväntat. Jag antecknar det. Den verkligt skapande känns igen på sin förmåga att alltid finns något beundransvärt i det som omger honom, även i det enklaste och mest vardagliga. Den minsta tillfällighet fångar hans intresse och avgör hans handlande. Man skapar inte slumpen: man lägger märke till den och blir inspirerad av den. En kompositionsmetod som inte utstakat några gränser för sig blir rena fantasin. För egen del grips jag av viss skräck när jag tar itu med arbetet och finner mig stå inför obegränsade möjligheter,
frihet utan villkor. Jag har inget bruk för teoretisk frihet. Nej, ge mig något ändligt, något avgränsat, ett stoff som kan vara mig till nytta i arbetet.
Min frihet växer och djupnar i samma mån som jag minskar mitt verksamhet och sätter upp fler hinder i min väg,
Ju större tvång man pålägger sig, dess mer befriar man sig. Det är nödvändigt att uppställa dogmer om vi alls vill nå vårt mål.
All konstnärlig verksamhet föreutsätter ett urval. Att eliminera, att kasta bort—det är urvalets hemlighet. Ett sökande efter enhet i mångfalden. Vi föredra instinktivt sammanhanget med dess lugna styrka framför splittringens oroliga krafter.
Man måste kassera för att välja och söndra för att förena. Är det inte i tvång komponisten finner sin skaparfrihet? ’Styrka föds av tvång och dör av frihet’, säger Leonardo da Vinci. Eftersom kritik är en konst kan den inte undgå vår kritik.
En fruktbar förnyelse måste gå hand i hand med traditionen. Hemligheten med det fulländade ligger i medvetandet om den lag som dikteras av det verk man framför. Betrakta framförandet som en nyskapelse. Att utöka är inte att förstärka. I en viss grad och till en viss gräns kan utökande ge illusion av styrka genom att framkalla en psykologisk reaktion hos åhöraren.
Den forskande viljans princip är upphovet till skaparakten.
Den kärnfråga som upptar musikern liksom den upptar var och en som rörs av en andlig impuls: strävan efter enhet i mångfalden.
Varför? På grund av själva medvetandets struktur. Musiken är det som förenar.
Musiken visar sig alltså för oss som ett medel att göra oss till ett med vår nästa—och med Den Evige.
Fler recensioner om Musikalisk poetik