Ana vad som står mellan noterna. Musiken blev för mig ett språk, en förmedlare mellan människor. Slumrande krafter, ännu ej medvetna, väcktes till liv. Även jag ville tala om någonting mellan noterna.
Vi står inte i slutet utan snarare i början av musikens utveckling, säger Franz Berwald i företalet till sin kompositionslära. Vilken härlig optimism!
Endast i det föregående kan vi finna förklaring till det nuvarande. Låt oss därför i de stora mästerverken inte endast finna
uttryck för människans skönhetslängtan utan även vara mottagliga för den upptäckarglädje som finns mellan raderna.
Visserligen är idéen det primära och formen det sekundära, men min övertygelse är att idéen inom sig måste kunna bära fröet till sin utveckling, och form är den musikaliska idéens reklammaterial, förmedlaren mellan konstnären och publiken. Att få en idé, en ingivelse, är en skänk från ovan, men att använda den och avslöja dess inneboende möjligheter, det kan man genom klokt arbete lära sig. I stället för tonika och dominant inträder tonernas frihet, jämlikhet och broderskap. Att inte kunna mottaga eller tillägna sig något nytt är sterilitet. Studera flitigt de stora mästarna, låt ert studium bli så historiskt omfattande och levande som möjligt. Lär av dem… men gör icke som de. Älska dessa mästare så högt att ni känner förnyelsens frö gro.
Musikhistorien är historien om dissonansen. När skaparviljans övermått spränger gränserna öppnas nya möjligheter.
Det livsvärde en tonsättning har är beroende av tonsättarens begåvning och det konstnärliga en följd av denna begåvnings behärskning av sitt stoff. Stenhammar vid pianot och jag vid en stol bredvid, ivrigt lyssnande. Undervisningen blev ett andäktigt forskande i tonernas rörelse med deras spänningar och strävan till ett budskap, palestrinskt renat och förfinat, ett budskap av största betydelse för mig både som komponist och lärare.
Hymnen till Apollon, som finns på en marmorplatta i museet i Delfi och som har överförts till vår notskrift,
har en ren och upphöjd enkelhet som erinrar om Gluck. Denna hymn blev
mitt stilmönster. Hermannn Scherchens ”Lehrbuch des Dirigierens”—han talar om idealföreställningar, om
Musiken som andlig konst och om dirigenten som förverkliggörare. Du måste lära dig
det inre lyssnandet. Det rent hantverkliga är mer omfattande när det gäller musiken än ordet. Den gregorianska melodin har förblivit ett ideal, ett fullkomligt uttryck för en svunnen tid, och är på något sätt all melodis samvete just genom sin överpersonliga karaktär. Denna egenart tunnas ut redan hos Palestrina och försvinner helt hos Händel och Mozart. Kanske finns det något kvar hos Bach, trots annan stil och subjektiva drag. För mig är musiken den konst som genom sin abstrakta karaktär bäst kan uttrycka gudsbegreppet. I kyrkan skulle jag önska en sjungande sammansmältning av den gregorianska melodin, den palestrinska vokalpolyfonien och den store Thomas-kantorns polyfona harmoni som kan bli en sanning för nutidsmänniskan.
Poesi—det är att låna åt det ändliga det evigas prägel, det är att förstå sitt eget och andras liv som uttryck för evigheten, som idéns verklighet. Poesin är en gudomlig besatthet, i vilken diktaren anar tingens betydelse. Men när han då vill uttrycka vad han har skådat, öppnar sig en klyfta, klyfta
mellan evigheten och tiden. Det som han vill uttala hotar att försvinna på hans läppar, språket räcker inte till. Hänförd av det gudomliga har han blivit en främling i det timliga.
Skapande är ingenting annat än att finna ett adekvat och koncentrerat uttryck för den egna situationen som är så starkt att tidsbegreppet liksom upphävs och lycksalighetens evigt sommargröna ö blir verklighet. Om man kallar denna dröm om de eviga värdena för romantik, ja då måste all konst vara romantisk. Men är den inte det? Och denna romantiks förverkligande i vårt liv, skulle man inte kunna kalla det för religion? Bergspredikan synes mig ha gett eviga värden mänsklig realitet. Den är drömmen om det gudomliga i för oss ofattbar gestalt. Vi kan tillämpa den i vårt dagliga liv och därigenom ge det fördjupning och värde. Vågar man formuleringen att religion är romantik i praktisk tillämpning, är drömmen om de eviga värdena omsatta i vårt dagliga liv, så passar det väl in på de konstnärliga ideal som föresvävat mig. Till ungdomarna skulle jag vilja säga: Gör djärvheter men gör dem så medvetet ni kan. Medvetenhet får man genom hårt arbete med de egna problemen.
Att bryta med traditionen kräver stort kunnande och rik begåvning. En berömd målare och konstkritiker skrev en gång om en kollega: ”Han lägger på oerhört tjockt med färg. Huruvida man tycker om detta är en smakfråga, när det faller av är en tidsfråga. Jag påminner mig om ett samtal jag hade med en enkel bonde. Han frågade vad jag sysslade med, och då jag svarade att jag skrev musik, sa han ”Kan man skriva musik?” En tankeväckande fråga.
Vi plockar inte längre äpplet från kunskapens träd, vi skakar själva trädet. Men låt äpplena falla, det hör till att plocka upp dem.
Återfå en större enkelhet i klangmaterialet som låter oss uppleva en tons gripande under. En personlighet kan man kalla en människa som varit immun mot metodisk undervisning, som själv har velat göra sina misstag och har haft modet att göra dem. Rytm, harmoni är tjänare åt melodien och melodien är dess yttersta konsekvens.
All Undervisning är—eller borde vara—ett samarbete mellan lärare och elev, där läraren är en intresserad utforskare av elevens egenart och eleven en ivrig upptäckare och tillgodogörare av lärarens erfarenhet. Ett lyssnande inåt och utåt ger lyskraft.
Fler recensioner om TONER FRÅN MIN ÖRTAGÅRD