Idrott och jag har levt lyckligt åtskilda så länge jag kan minnas. Beppe Wolgers kunde lägga ned sin penna mitt i ett tvåstavigt
ord när det var lunchdags. Efter min pappa har jag ärvt förmågan att tänka bäst under koncentrerat vankande av och an.
I underhållningsbranschen är artisten tvungen att ta tag i initiativet och hålla fast vid det oförtrutet. Man måste vara totalsäker på sin sak och tilltvinga sig en känsla av att komma uppifrån, ned mot sin publik. Man måste överraska och man måste själv tycka att det är ROLIGT! Det är lätt sagt och skrivet men faktum är att receptet har fungerat för mig i många glada år! Crazy Carlsson: ”Fel?! Jag ÄLSKAR att ha fel! För varje gång jag har
Fel får jag ju lära mig
något nytt!—det är bara det att det händer så sällan.” ”Jag bantade nästan en vecka, men sen lyckades jag övervinna min karaktärsstyrka.”
Jag komponerade ihop ett potpurri på en operett som inte existerar. Den yviga wienervalsen, den känsliga duetten, en dolskt mollmolande och en den klämmigaste 6/8-dels-march som bibringade lyssnarna ett förlösande budskap. Hela härligheten döpte jag till
”Potpuri ur Änkehertigen av Onanienburg av Rudolf Hecke”. Irritation, rätt odlad, kan utlösa den mest flödande skaparkraft. Han underströk sin obehagliga antydan med ett väsande skratt som bara tycktes bestå av bokstaven H.
En dansorkester har egentligen oanade sabotagemöjligheter till sitt förfogande. ”Segnametoden”—man spelade så
långsamt och så länge att till slut något eller helst flera av dansparen segnade ner mot golvet i pur livsleda.
”Blåflåset”—man spelade i
ett så
våldsamt tempo att allmän andtäppa och i känsliga fall direkta storkningar utbröt. Man kan
varva metoderna, med korta intervaller. ”Kullvälteri Hurra!”—innebar att
man hoppade mellan vals och foxtrottempo. De första apparaterna för ”homerecording” dök upp i slutet av förtiotalet. Via en primitiv mikrofon spelade man in sitt budskap på en tunn ståltråd som snabbt vindade sig från en trådrulle till nästa.
Föreningen för Fånighetens Främjande. Tungsint och schlagertyst ruvade fosterlandet. Eftersom jag inte hann skriva ner idén/melodiuppslaget på noter tillgrep jag en metod som flera gånger varit mig till hjälp i olika nödsituationer: jag kastade ner några ord på ett papper, slumpartade ord som stämde med melodins ”meter” och som på så vis skulle fjättra mitt kom-ihåg tills vidare. En skonsam men tvivelaktig avrättningsmetod: - Ni sjunger inte oävet, ljög jag den förväntansfulla rakt i ansiktet, men ni har ett litet fel och det felet FÖRSTORAS tyvärr ALLDELES VÄLDIGT av mikrofonen” (Här gjorde jag en vidlyftig gest som fick vederbörande att backa ett par steg.) Ni bör alltså studera mikrofonteknik någon säsong. Lycka till! Jakten på Johan Blöth. Värsta galla-vomitören/recensenten var Karin Schultz på Dagens Nyheter. Jag svarade rätt snart med att försöka engagera henne som gästartist: ”Det är just folk med Er nyanserade uppfattning som programmet behöver för att skapa spänning och komisk relief!” Posten måste ha schabblat, för svaret uteblev. Jag minns hur jag till och med en gång stod lutad mot studions flygel och putsade färdig en text under pågående inspelning, för att i sista sekunden lämna över den till en minst sagt nyfiken Brita Borg.
”Saftpåks-snacket”—bara man höll masken benhårt och tittade vederbörande rakt i ögonen, vågade ingen upprepa sin fråga en andra gång. ”- Vill ni vara vänliga och lira en schottis”… ” - Det går tyvärr inte.
Direktionen har bett oss kassenulja tomma stussengolvet aja SLUTTNING som man nekka tomma skalln aldrig mynna sej palten klara av.” ”- Va?” ”- Jo, jag säger att direktionen har bett oss vämja saftpåk som GOLVET kamma snea SLUTTNING inte på något sommeralia tommaryschan komme riskfullt, tyvärr.” ”Önerholm ja, han dök på mig i morse, ville hyra hela revyn för en månads gästspel i Floridam, resor och allt betalt. Men jag var den som kicka honom i rumpan och sa ett par sanningens ord, jag. Jädra lymmel! Om folk kunde lära sig veta hut ändå!” Senare… ”Kära kära vänner” Kan ni inte åtminstone ta emot den här millionen som ett tecken på min ändlösa uppskattning av er gudabenådade konst?” Lite tafatt höll han fram sin väska mot oss. ”Nää du, förbannade Önnerholm, nu har du verkligen gått för långt” Hur understår du dej att komma hit och genera oss med dina idiotiska påhitt” UT HÄRIFRÅN OMEDELBART! UT, SA JAG!!” Thor Modéen satt för en gångs skull mållös, askgrå i ansiktet, stoppade sminkstången i munnen istället för cigarren. Så, undan för undan kom skrattet vällande.
Följ mig bakåt vägen är Povel Ramels berättelse om sitt liv som ung.
Fler recensioner om Följ mej bakåt vägen (1992)