CARL NIELSEN
Summary rating: 2 stars
5 Sammanfattning
Besök:
256
ord:
600
Publicerad: juni 20, 2007
Kapitel: En tonsättare i tiden. På Fyn är allting annorlunda än. I den övriga världen. Ett genialt opus ett. En symfoniker föds. Andreviolinistens båda helaftonsoperor. Tonsättare på heltid. En symfoniker i världsklass. En färgad historisk resumé. Lyrik och dramatik – musik är livets ljud. Vart för oss den nya musiken? // 9 juni 1865 – 3 oktober 1931. Studiet av Nielsen avslöjar en konstnär som ständigt strävade vidare, som aldrig upprepade sig och som inte sneglade på vad andra gjorde, eller på vad som råkade vara populärt för stunden. Närheten till Sibelius har ofta betonats men skillnaderna mellan dem är mera slående. Nielsen hade en fot i spelmansmusiken, den andra i militärmusiken. Tidigt skolades han också i den wienklasiska traditionen. Men hans första betydande tonsättningar går i Brahms anda. De mognade under inflytande av Grieg, Hartmann och Svendsen, filtrerades genom Wagner, för att sedan söka sig vidare längs egna vägar. Han går långsamt och systematiskt tillväga och tror inte på någon plötslig revolution i musiken. Utan att låta sig påverkas av tolvtonteoretikernas system, utvidgar Nielsen sin egen tonalitet. Den enskilda tonarten upphör att bilda grunden för ett helt verks struktur. Istället hittar han en fascinerande typ av ”vandrande tonalitet”. Han utvecklar en melodisk koncentration. Han undviker långa melodier till den grad att man ironiserade över hans ”entonsmelodier”. Jämför med t ex Ravel, Debussy eller Stravinsky är hans orkestersats traditionell, men han sökte heller inte effekter och raffinemang. Den inre strukturen intresserade honom mer och instrumentationen kunde han ibland överlåta till elever. ”Varje gång jag fått fatt på en ny komposition känner jag mig som en famlande nybörjare!” ”Det är inte jag som vill musiken något. Det är musiken som vill något genom mig.” Varje nytt verk blev ett betydelsefullt steg i hans utveckling. Nilsen gick alltid mycket målmedvetet till väga och han övade dagligen på kontrapunktiska uppgifter i sträng Palestrinastil. Att vara ”sund” är något av det viktigaste i hans konstnärliga credo. Han grundade sin konst på gedigna kunskaper, avsaknad av sentimalitet och på en egen vision. Tyngst vägande är orkesterverken, främst symfonierna och konserterna, där han visar en intellektuell rörlighet av sällan skådat slag.