IGOR STRAVINSKY

Igor Fjodorovitj Stravinsky föddes 18 juni 1882. Alltifrån sina första år levde den unge Igor i ett hav av musik. Vid nio år ålder hade han börjat studera pianospel i föräldrahemmet. Mycket snart började han improvisera. Läsning av operapartitur hänförde honom. Att skaffa sig kunskaper i kompositionsteknik var det som betydde allra mest. ”Jag har alltid föredragit, och jag föredrar alltjämt att förverkliga mina idéer och att lösa problemen som jag ställs inför under mitt arbete endast med hjälp av min egna krafter utan att ta min tillflykt till de erkända metoder som, det är sant, underlättar arbetet men som kräver att man först lär in dem och sedan håller dem kvar i minnet.” skriver han i sina självbiografiska anteckningar. Den alltid vakan aptiten på ”problem att lösa” blir ett förhärskande drag. Den avslöjar samtidigt styrkan i hans begåvning.
 
Mot slutet av förra seklet samlades de mest avancerade konstnärerna i St Petersburg och diskuterade målning, musik, teater och litteratur. Hela St Petersburg intresserade sig oerhört för denna nya intellektuella och konstnärliga rörelse. Stravinsky förenade sig också med de som ivrade för de nya idéerna. Han blev också elev till Rimskij-Korsakov. ”Så fort han talade om musik, vilket han gjorde med en särskild tyngd, åskådliggjorde han sina tankar med myndiga och bestämda rörelser med huvudet och händerna, bevarande något av en primitiv spontanitet”, berättar Karsavina, den oförglömliga tolkaren av L’Oiseau de Feu. Cézanne och Picasso skulle inte bara bli föremål för Stravinskys beundran. Själva inriktningen av deras tankar sammanfaller med musikerns uppfattning. De kom därför att stärka hans naturliga anlag och sporra honom att anta en attityd parallell med deras vad beträffande konstverkets förhållande till den omgivande världen. ”All musik är inte annat än sekvenser av spänning och avspänning och kompositörens främsta uppgift blir att söka upp de motiv inom ett ämne som är lämpade att på ett konstnärligt sätt göra rättvisa åt dessa motsatta principer”, skriver Stravinsky i Musikalisk Poetik. Spänning och avspänning använder Stravinsky effektfullt genom sättet att använda polytonalitet. ”Ett musikaliskt komplex, det må vara hur kärvt som helst, är berättigat den mån det visar sig vara äkta.” Tvärtemot det första intrycket visar en fördjupad analys av Våroffer att de harmoniska grunderna som de klassiska verken bygger på, finns kvar. Stravinsky tyckte om att vila sig med mindre betydelsefulla arbete efter ansträngningarna med ett vidlyftigt och tidskrävande verk. Avspänningen som ett så kallat ”mindre” verk förutsattes ge, innebär att glömda idéer och försummade och undanträngda intryck och uppslag lättare kommer i dagen på nytt. ”Vi har en plikt gentemot musiken och det är att uppfinna den.”
 
Det är ytterst frestande att försöka ställa upp en parallell mellan Picasso och Stravinsky. Man skulle kunna säga att om Stravinsky bryter sönder den harmoniska enheten genom användandet av polytonalitet så är det samma sak som när Picasso upplöser den synliga enheten hos modellen genom kubistiska arrangemang. För den ene såväl som för den andre framstår arbetet med ett verk huvudsakligen som ”lösandet av ett problem”. Allt innefattas i en strävan att göra verket självständigt. Genom den nya stilen opponerar sig Stravinsky mot sin tids allmänna tendenser. Den komplicerade rytmiken i hans verk, i synnerhet från den första perioden, erbjuder i själva verket stora problem ur praktisk synpunkt. Det minsta fel i dirigeringen av dessa ovanliga följder av olika taktarter leder oundvikligen till högsta förvirring.
 
När konstruktionen är gjord och ordningen uppnådd är allt sagt. Ett dogmatiskt påstående som förråder en omåttlig tro på viljans förträfflighet. Det estetiska skapandet skiljer sig här väsentligt från den vetenskapliga forskningen. Viljan och logiken är inte allt. Hans verk framstår som en enda tonskapelse, som en väldig symfoni i tre satser, var och en avspeglandehans skiftande öden. Stravinskys verk med sina tusen facetter och med sina många yttringar av samma omätliga begåvning skulle man kunna likna vid tusen inkarnationer av Buddha.