Skriv ditt sammandrag här.
Aldrig
för sent att bli lätt
på foten
Om du någonsin funderat på att skriva en bok och inte
tror att du är tillräckligt begåvad, så tycker jag att du ska läsa självbiografin En lättfotad
kvinna av Jane Juska.
Juska, en pensionerad lärare, sätter in följande kontaktannons i en litterär amerikansk tidskrift: Innan jag fyller 67 – i mars nästa år – vill jag ha massor med sex med en man jag tycker om.
Sedan är stenen i rullning – tror och hoppas man innerligt som läsare – men icke! Det är ideliga omskrivningar och ett evigt tjatande om Juskas uppväxt och val av karlar i de tidiga ungdomsåren. Måttligt intressant och framför allt återberättat utan glöd och inlevelse, som ett trist referat av hennes sessioner på terapisoffan hos doktor V. Hon nedlåter sig till och med att försöka fånga läsaren genom det uttjatade temat: amorösa, obesvarade fantasier mellan läkare och patient. Detta fungerar säkert som ett reningsbad för författaren, men ur litterär aspekt är det fullständigt dödförklarat. För att ytterligare lätta på skuldbördan myntar hon begreppet halvoskuld som en beskrivning av sin egen
sexuella status vid fyllda 66. Varvat med de alltför ingående porträtten av föräldrarna, får läsaren följa med på mötena med några utvalda
män som svarat på annonsen. Att knäppgökar och lemlästade skulle finnas med i denna skara kommer knappast som en överraskning för dagens internetdatande generationer. Överraskande är dock Juskas självbild och bristande insikt – trots åren på terapisoffan. Hon blir förälskad och försmådd av flertalet män som hon träffar. Smärtan och besvikelsen är påtaglig, vilket är förvånansvärt med tanke på hur hon formulerat sig i annonstexten och det faktum att hon beskriver sig själv som föga attraktiv. Gammal, ful, kärlekskrank och dessutom kvinna, med mager kassa. För att uttrycka sig snällt; en olycklig kombination om man ska ge sig ut på sexuella äventyr i dagens New York – där en fet plånbok kan smörja såväl plastikkirurgen som den potentielle älskaren.
Om det inte varit för den levande och mycket gripande skildringen av den borttappade sonen d v s när Jane Juskas egen son efter år av misslyckanden och utebliven examen i skolan väljer att bli uteliggare, så hade jag inte givit boken en enda stjärna. Först i detta kapitel (efter ca 200 sidors oredigerat ältande om i princip ingenting) får texten kött och blod. Min egen frivilliga barnlöshet till trots, lider jag och våndas med författaren i total empati. Men när hon gör bokslut med sig själv och nästan hurtigt framhärdar att samma män som gjort henne besviken också gjort henne till en rik kvinna, då tror jag henne inte. Hon menar förstås på det själsliga och intellektuella planet. Boken är späckad med citat av kända och mindre kända författare – den sexuella akten föregås ofta av samstämmiga diskussioner om litteratur. Fast det var väl ändå inte avsikten med att träffa alla dessa män? Och Juska skriver mycket riktigt att hon är förvånad över att älskarna, trots allt tog sig tid att prata med henne. Att vara lättfotad kräver, med andra ord, sin kvinna. Inte minst att beskriva det på ett underhållande sätt. Debutantens höga ålder är tyvärr ingen ursäkt. Det finns ju ett antal exempel på lysande debutromaner skrivna av författare som varit lika gamla och även äldre än Jane Juska.
Lejona
Fler recensioner om En lättfotad kvinna