Zenia en zigenerska

Zenia berättar om sitt liv. Hon bor i Sverige men är född i Tyskland och växte upp i Spanien. Hon beskriver sin fattiga barndom och hur många barn som tiggde pengar till mat. Zenias släktingar bodde i ett tält. Hennes pappa arbetade med att fixa kopparkastruller och hennes mamma tog hand om barnen. En dag flyttade Zenias familj till Sverige. Första gången fick de inte komma in, men de försökte igen och till slut lyckades de. I Sverige bodde de i en lägenhet. Det var första gången de sov i ett sovrum. De började också skolan men de svenska barnen provocerade dem och kallade dem zigenare. Zigenarna låtsades inte höra och skrattade, men på nätterna grät de.
Zenia trivdes inte i skolan. Ibland skolkade hon. I skolan lärde hon sig att zigenarna kommer från Indien. För tusen år sedan lämnade zigenarna Indien och nu bor de spridda i hela världen. De har inte ett eget land men de är ett eget folk med eget språk, kläder och seder.
Zenia hade två parallella och olika liv. Hemma var hon zigenerska och i skolan försökte hon att bli svenska. Det var svårt!

När Zenia blev 17 år bestämde hennes familj att gifta bort henne med en pojke som hette Sixten. Zenia ville inte, men hon samtyckte ändå och fick ett smycke med äkta guldpengar. Nu var hon förlovad. Strax därefter gifte hon sig med Sixten och hennes bror gifte sig med Sixtens syster. Sen föddes hennes första barn som hon kallade Pepino. De blev en riktig familj men ändå hade hon tråkigt. En kväll följde hon med sin bror i kyrkan. Därefter gick hon med i kören och sjöng och skrev sånger på sitt eget språk. Hon kände sig lyckligare. Kyrkan blev hennes trygghet.

De hade två andra barn också: Luciano och Samson. Zenia var stolt över sina pojkar men ibland var hon orolig för dem. Hon mindes sin ungdom och ville inte se sina barn lida. Hon ville undervisa dem att aldrig överge zigenska regler, att alltid respektera föräldrarna, äldre människor och familjen.

Zenia var orolig och undrade om hennes pojkar ska vara zigenare eller leva och arbeta som svenskar? Hon tyckte att hon hade förändrats mycket i Sverige men hon var zigenerska och det ville hon alltid vara. Hon önskade att hennes barn skulle bli stolta zigenare och att hennes folk inte skulle försvinna.

Zenia har beskrivit (glänsande men ändå enkelt) en ledsam situation som många invandrare har haft, har och ska ha i framtiden. De bor många år i Sverige, de har rätt att rösta, de har samma rätt att leva i Sverige som svenskarna, de har svenska pass men riktigt svenska är de inte och det kommer de aldrig att bli!