Ordet sch - hur kan ett enda ord, och bara just detta ord, finnas i alla språk och betyda samma sak överallt på jorden? Sch-ljudet är lugnande och sövande. Det sedvanliga och mest effektiva sättet att skapa lugn och förtroende hos exempelvis en häst är att hyssja den svagt i örat. Det verkar fungera på alla däggdjur. Ordet visar oss hur mycket nedärvd kunskap det kan ligga i vårt språk och beteende, utan att vi har en aning om det. Många anser att den äldsta språkformen borde vara uppmaningsorden (imperativerna). Det stämmer bra med vad som händer med barnet. De första orden är just uppmaningar – om än väldigt svårtolkade.
Människan vill ha sina behov tillfredsställda. Språket har uppkommit i det här syftet – vår vilja är den självklara drivkraften. Det är den viljan som tar varje barn igenom den enorma språkinlärningsprocessen.
Sch är språkligt sett en imperativ. Men när det då finns i alla jordens språk, och inte följer deras normala ljudlagar – är det då ett ”ord”? På sätt och vis vore det riktigare att betrakta det just som ett läte. Någonting måste ha gett människan ”smak”. Ljuden måste alltså först haft en stor betydelse i människans värld, innan de kunde bli beståndsdelar i språket. Vad kunde ge dem den betydelsen? Självklart deras funktioner, möjligheten att påverka omgivningen.
Om jag med sch kan göra någon sömnig och lugn, vad kan jag då inte göra med andra ljud? Många av de riktigt stora uppfinningarna har människan gjort genom att hon lärt sig av naturen och härmat dess lösningar på olika områden. Så började kanske en gång språket, med medvetna och omedvetna imitationer av allt ifrån djurläten till blodomlopp. Vi måste lära oss skilja på fasta begrepp och tillfälliga sammanfogningar. När Ord vi tillverkar för stunden, när vi behöver dem, används ofta blir de fasta begrepp, som kinesmat, kulpåse och strömavbrott.
Det är bara de fasta begreppen som kommer in i ordböckerna. De ska ju vara uppslagsböcker över det etablerade svenska språket, inte det möjliga. Skulle man göra en ordbok över alla ord som går att sätta ihop i svenskan skulle det aldrig ta slut. Alla ord man kan bli förstådd med finns och gills. Vi sätter dagligen ihop nya ord utan att vi är medvetna om det. Både fasta och tillfälliga begrepp ingår i språket, men de fasta är som permanentboende, medan de tillfälliga bildas om och om igen, så fort de behövs.
Det är först när våra liv och vår kultur förändras som vi märker vilka nya saker vi behöver prata om. Det är stor skillnad på ett språk som förändras på grund av att människor använder det – i en ständigt föränderlig vardag – och ett språk som förändras på grund av kommersiella faktorer.
Man förmedlar inte nyheter – man skapar nyheter. Maria-Pia Boethius: ”Sanningen är ju att
medier inte speglar opinioner utan skapar opinioner.”
Barnen skapar ständigt de ord de behöver för stunden och prövar om de blir förstådda med dem. Ibland gör barn bildningar som vuxna inte skulle våga göra.
Vi har mycket att lära av barnen. Barnens uppfinningsrikedom grundar sig på behov och tankar som ofta är gemensamma för många barn.
Språket är inte något som finns färdigt, utan något som uppfinns gång på gång. Barn lär sig ord, men de uppfinner också de ord de har användning av.
Ens ordförråd och behov av ord ändras med åldern. Samhällets förändringar måste alltså nödvändigtvis leda till att vi får nya ord. För att vi ska kunna uttrycka nya dimensioner som uppstår i tillvaron måste vi tänja lite på språkets gränser. Språket är en vanesak.
Fler recensioner om JORDENS SMARTASTE ORD – SPRÅKLIGA GÅTAR OCH MÄNSKLIGT TÄNK (1)