JORDENS SMARTASTE ORD – SPRÅKLIGA GÅTAR OCH MÄNSKLIGT TÄNK (2)
Rikssvenska är den svenska där man inte kan höra var personen kommer ifrån. Den är fri från regionala specialiteter.
Det har nog aldrig funnits någon homogen svenska. Spår av dialektskillnader märker vi redan på runstenarna. Skandinavien har pratat olika lokala varianter av besläktade, nordiska
språk som utgör den nordliga stammen på det germanska språkträdet.
Vår moderna rikssvenska bygger framförallt på två stora och viktiga talspråkstraditioner. Den första är det
uppläsningsspråk som överallt i landet kunde höras vid allehanda högläsningar. Den andra är
adelns och överklassens talspråk i Stockholmstrakten, från stormaktstiden och framåt. I de här kretsarna uppkom
ett slags blandspråk, där man gjorde olika
kompromisser mellan dialekterna.
Såsom adeln pratade vill andra också prata, eftersom det ansågs fint. Följaktligen spreds det här blandspråket ut över Sverige, och fick sedan i sin tur kompromissa med den lästa högsvenskan på olika håll i landet.
Det är i grova drag bakgrunden till dagens rikssvenska, men det är alltså ett språk som även det förändras. Lyssna bara på SF-journalerna från 1900-talets mitt – så låter inte rikssvenskan idag. Myten om att rikssvenskan pratas bäst i Nyköping har viss naturlig förklaring i den svenska kultur- och dialekthistorien. Även om Nyköping aldrig varit någon lärdomsstad var den ofta residens för hovet. Lidingö-i – ett generellt socialt språkdrag (det tycks i regel inte förekomma under en viss social inkomstnivå. Men samma ljudföreteelse finns i en del andra svenska dialekter på Västkusten (i Bohuslän), i Närke och i Medelpad. Där betraktas det som folkligt, för att inte säga bonnigt.
Grupper som har gemensamma intressen strävar omedvetet efter att med sitt språk skilja sig från andra. Stockholmarna har under 1900-talet utvecklat en särskild fäbless för att ”tala i näsan”. Skorrande
r – ett talfel? När svenskarna och danskarna krigade i mitten av 1600-talet, och Skåne, Blekinge och Halland sedan blev svenskt, lär inte någondera sida ha skorrat. Danskarna tycks ha börjat någon gång under 1700-talet. Det ser ut att ha börjat i Paris på 1600-talet, spritt sig ut över en stor del av Frankrike (en del dialekter i södra Frankrike har fortfarande rullande
r) och ganska snart också till Berlin och andra tyska städer. Sedan har det kommit till Köpenhamn och Skåne före 1800 och spritt sig. En bra bit in på 1900-talet fanns ”språköar” i norra Skåne där det inte slagit igenom. Ännu idag ska det finnas små områden kring gränsen mot Blekinge där man har kvar ”vanligt” rullande
r. Man trodde ett tag på 1800-talet att hela Sverige skulle börja skorra. Varför stannade det sedan någonstans i norra Götaland? Det har genom åren presenterats många teorier om skorrandets uppkomst. En forskare har kommit med idén att det har att göra med att folk började vistas mer inomhus. Om man inte har börjat skorra har man ofta övergått till ett slöare och mer vokaliskt
r-ljud, som utmärker exempelvis engelskan, amerikanskan, gotländskan och i hög grad den nuvarande stockholmskan. Det har helt enkelt visat sig möjligt att uttala ljuden på ett mindre ansträngande sätt. När barn lär sig språket måste de vara motiverade för att lära sig besvärliga ljud. Om det inte verkar vara helt nödvändigt vill de helt slippa. Får de smöret och sockerdrickan snabbt så ger de fan i att rullan med tungan.
Fler recensioner om JORDENS SMARTASTE ORD – SPRÅKLIGA GÅTAR OCH MÄNSKLIGT TÄNK (2)