Den isländska telefonkatalogen är inte sorterad efter
efternamn – utan förnamn. Island har en
kultur där man fortfarande helt och hållet utgår från förnamnen. Islänningarna har helt enkelt bevarat det system som vår och alla andra mänskliga kulturer en gång hade, där släktnamn och efternamn i vår mening helt saknades. För att bevara det här är det faktiskt numera helt förbjudet på Island att ta ett släktnamn. Man har inte rätt att vara namnlös, samhället kräver att vi ska heta någonting, minst ett för- och ett efternamn – det är det lag på. Smeknamn är ofta en händelse som man pratar om och som sedan förknippas med personen ifråga. Världen har växt, och ju större världen blir, desto mer krav ställs det på att varje människa ska ha en ”formell beteckning”. Vem var det som började använda efternamn i vår mening, alltså namn som ärvdes av barnen? Vi hittar de äldsta exemplen bland adelsmän på medeltiden. I Italien var namnen ofta grundade i platsen man kom ifrån. De äldsta adelssläkterna hade haft sina symboler på skölden, men först under senare delen av 1500-talet började man så smått använda dem som namn. Släkten Vasa hade helt enkelt en
vase (sädeskärve) på sin sköld, Bielke en träbjälke och Uggla just en sådan fågel. Det kunde förstås hända att två skilda släkter fick samma namn. För att markera att de var olika gjorde man då ett tillägg om var man kom ifrån, såsom Stråle af Ekna, Stråle af Sjöared. Detta
af betyder helt enkelt ”från” på äldre svenska, men kom i de här namnen att betraktas som ett adligt kännetecken. Därför används det i nyblivna namn på 1600-talet. Där betyder det inte ett smack, utan är bara till för att se lite snyggt ut. Gustav Vasa (1496-1560) kallas så av oss, men själv verkar han inte ha använt sitt adliga namn – när han undertecknar något är det som Göstaff Eriksson – samma princip som islänningarna använder än idag. Ännu under 1600-talet verkar förnamnet ha varit den absolut viktigaste och mest använda delen av namnet. Om någon idag skulle presentera sig med sitt personnummer, skulle det klassas som helt rubbat. Det har tagit lång tid för släktnamnen att verkligen bli en del av människors aktiva identitet. Först på 1700-talet har alltså adelsfolk börjat använda sina släktnamn ”på riktigt”. Prästerna hade börjat tidigt, redan på 1500-talet de använda namnen på sina hemorter – fast på latin. Därmed fick man ett lämpligt namn som dessutom talade om var man kom ifrån. Så småningom, i praktiken under 1800-talet, tappade de här namnen i stort sett all anknytning till någon hemortsprincip. Yrkestitlarna hade alltså under medeltiden och ofta långt fram i tiden samma funktion som efternamnen sedan fått. Inte helt förvånande har de också i många språk, framförallt i Mellaneuropa, utvecklats till rena efternamn. Fram till mitten av 1800-talet kunde man klara sig bra med bara ett förnamn. Termen släktnamn dyker upp i lagen för första gången 1901. De som inte hade något släktnamn får uppge sin faders namn med tillägget
–son. Men de allra flesta hade redan börjat använda ett sådant här gammalt fadersnamn som släktnamn. Det är så alla svenska
son-namnen som utgör stommen bland de svenska efternamnen kom till. Med vårt ökade krav på individualitet och profilering under 1900-talet har man börjar bilda nya namn. Det är de namnen som idag klassificeras som ”tagna”, vilket ju är lite snett. Egentligen är i princip alla namn tagna, om vi bortser från en del knektnamn och gamla adelsnamn. Vi tycks ha vant oss vid känslan av att namn helst inte ska betyda något konkret, utan mer bara ska ”kännas” som ett namn. När man skulle sätta ihop nya namn kunde det första ledet gärna ha med gudarna att göra. När Sverige blir kristet under den tidiga medeltiden förändras snart namntraditionen ganska kraftigt.
När nya ord kommer från främmande språk får de ofta nya uttalsformer, anpassade efter den nya språkmiljön. Det är den här talspråkliga ”invänjningen i snart sagt varje kristet land som gjort attvi fått så många former av ett och samma namn.
(Johannes, John, Jan, Jens…) Idag betraktar vi sådana varianter som olika namn. Förr var de bara uttalsvariationer. Hos oss handlar smekformer av namn mer om individuella val än om något generellt system.
Vad som ses som ett riktigt namn är något som skiftar mycket med tidevarv och kultur. Erik, det under medeltiden allra vanligaste kunganamnet, ett våra få riktigt gamla namn som fortfarande används, i särklass ett av de mest omtyckta pojknamnet i Sverige genom tiderna. Väldigt många av de namn som kommer in i landet under medeltiden har med kristendomen att göra. Johannes, står i en klass för sig när det gäller uttalsvarianter och kortformer: Hans, Hannes, Johan, Jon, Jan, Jens, Jöns, Jönis.
Den ökade läskunnigheten har fört med sig att en massa nya, bokstavstrogna uttal. Det är en process som fortfarande är igång.
Fler recensioner om JORDENS SMARTASTE ORD – SPRÅKLIGA GÅTAR OCH MÄNSKLIGT TÄNK (3)