Tabu utgör underlaget för svordomar. Svärandet ska beröra sådant som är tabu, det är därifrån svordomarna får sin kraft. Svärandet har en social dimension och tillhör de yttringar som kallas för emotiva, till skillnad från gallskrik och liknande som är emotionella. Först när läten har något slags medveten informationssyfte räknas de som språk.
Svordomsforskaren Martin Ljung delar in svordomar i fem huvudgrupper: 1) det religiösa motivet 2) analmotivet 3) könsorgansmotivet 4) samlagsmotivet 5) mammamotivet. Svordomarna är ungefär lika grova över hela världen, men norra Europa intar en försiktigare hållning. Ju längre norrut vi kommer, desto ”mildare”, eller mindre könsorgansinriktade, är svordomarna. Vad är det som gör fula ord så fula? Det är själklart innehållet i orden, betydelsen, som är ful. Vi är uppfostrade till att uppfatta sådant som sexdrift och kroppstömningar som
Tabu och närmast skambelagt. Men så har människan inte alltid sett det. Det är ju en del av vårt naturliga liv, och i de äldre kulturerna förknippade vi inte det med skam. De fula och runda orden har säkerligen alltid varit kraftfulla, men det är först under de senaste tvåhundra-trehundra åren som vi har blivit verkligt blyga och ansträngda inför dem. Allt tyder på att man innan dess hade ett påfallande avspänt förhållande till dem. Det påstås i gamla folklivsskildringar att våra förfäder i det fornkristna Sverige hade offentliga samlag i samband med vissa blot eller högtider, och att dessa påhejades med sånger. Denna öppenhet inför det sexuella håller i sig länge. Det var inte bara orden man var mindre blyg inför utan också själva sexualiteten och tillhörande kroppsdelar. Vanligt är att man uttalar svordomarna med bredare ä-ljud. Uttalen med avvikande ljudsystem låter alltså grövre och fulare i våra öron. Kanske är det inte svordomarna som har en egen ljudlära, utan helt enkelt alla utrop? Tänk bara på hur enstaviga namn oftast blir tvåstaviga när man ropar:
Pä-är!! Eller
A-ann!! Säkert har det med hörbarheten att göra. Man har bara en stavelse på sig och passar då på att lägga extra tryck i mitten för att öka chansen att bli hörd. Vips förvandlas det till dubbelvokal. Lockrop och liknande fördubblas ju ofta i allmänhet – kiss-kiss; kom-kom, hör-du-du, kill-kill-kill. Utropsorden står alltså vid sidan av språket och struntar i dess normala ljudlagar. Ljudförändringar har en orsak. De gör orden lättare att uttala. Ord som djur, djup, djärv osv har en gång uttalas som vi stavar dem men att uttalet i stort sett försvunnit runt sekelskiftet 1700 (i vissa dialekter finns det fortfarande kvar). Man behöver bryta mot tabun för att få utlopp för sin ilska.
Man ska nämna det onämnbara – helt enkelt bryta mot de regler som råder för den normala konversationen. Den vanligaste typen av skällsord i svenskan: vi tar gamla eller halvt okända ord och låter dem extraknäcka i en ny, nedsättande betydelse – då slipper vi anstränga oss att hitta på nya. 1) den rena liknelsen (asgam)
2) beskrivande epitet (bildrulle)
3) Namnord (grinolle). Vi svenskar verkar inte gilla pratighet något vidare. Det visar inte minst alla de skällsord vi har för folk som snackar och är högljudda. Gör man en jämförelse med ett trettiotal vanliga skällsord i engelskan och franskan, visar det sig att återanvändningsord är mycket ovanliga där – jag kan faktiskt inte hitta ett enda säkert fall. I svenskan däremot utgör de bortåt hälften av vår nuvarande skällsordsflora. Vad kommer det sig att engelsmän och fransmän skapar helt nya ord när de behöver kraftuttryck, medan vi hellre återanvänder gamla? Vi har alltså ett helt annat motstånd mot att hitta på ord själva än vad man har i de flesta andra språk.
Varför försvinner ord? Varför förändras betydelser? Är det orden eller vi själva som förändras?
Barn är bildat till
bära och betyder ursprungligen ’den som blir buren’. Idag används det om folk ända upp i femtonårsåldern. Användningen av ordet har alltså vidgats – från ’småbarn upp till treårsåldern’, till ’alla som inte är vuxna’. Vuxenbegreppet har förändrats – de biologiska förutsättningarna spelar mindre roll, det social livet och samhällsansvaret har blivit allt viktigare. Vi
skaffar barn nuförtiden, vi går inte bara och
blir med barn.
Förr, när samhället inte var så komplicerat, kunde man bli vuxen tidigare. Ju mer komplicerat samhälle, desto mer kunskap krävs för att man ska räknas som ansvarig. De första tecknen på en fristående ungdomskultur finns redan i början av 1900-talet. Men explosionen kom efter andra världskriget.
Det mest omskakande med ungdomskulturen var att den totalt vände uppochner på en gammal värdeskala. Ungdomlighet blev något utpräglat positivt och eftersträvansvärt.
Nya ord kommer med nya värderingar. Vi befinner oss i något slags övergångsperiod. Ibland smäller det sociala högst, ibland det ungdomliga. Det här är både långtgående förändring och något som vacklar från fall till fall. Kan ord verkligen bli omoderna bara för att modet förändras? Utan tvekan! Drastiska förändringar i modet innebär ofta en delning av befolkningen: är man framtidsmänniska som anammar det nya, eller en bakåtsträvare som behåller det gamla? Paradoxer: fulsnygg, nygammal, döpigg, skitgott, jätteliten, långärmad t-tröja, börja sluta (röka), göra ingenting, resor till solen, manlig sjuksköterska. Roliga nutida särskrivningar: * halv bror * kassa skåp * sjuk gymnast * skum tomte * brun hårig flicka * engelsk talande person * hand tvättas separat * ingen vidare utbildning * sjö när tomt till salu.
Fler recensioner om JORDENS SMARTASTE ORD – SPRÅKLIGA GÅTAR OCH MÄNSKLIGT TÄNK (4)