MUSIKENS GRUNDER (2)

7. KONTRAPUNKT.
Kontrapunkt är konsten att skriva flera samtidiga, melodiskt och rytmiskt självständiga stämmor. Beethovens musikaliska tillvägagångssätt är helt olikartad Bachs. Hos Bach förenar sig flera likvärdiga stämmor med varandra. Ur deras samverkan uppstår en sluten klangvärld, en gemenskapsyttring. Hos Beethoven löper också ett huvudtema genom alla stämmorna. Men denna stämma infogar sig inte i ett överordnat sammanhang utan behärskar fullständigt scenen. I vår tid har det skrivits mängder av polyfon musik där de enskilda stämmornas självständighet är större än hos Bach, där de inte begränsas av gemensamt förverkligade harmoniska funktioner. Hindemith mejslar ut varje stämma som en särskild individualitet i sitt kontrapunktiska mästerverk Ludus Tonalis (”en tonande lek”). Vilka otroligt rika uttrycksvärden som kontrapunktikens olika konstgrepp kan ha visar inte minst den bachska dramatiska vokalpolyfonin. I scendramatisk musik finner vi ofta hur kontrapunktiska medel blir uttryck både för invecklade yttre händelseförlopp, där olika personligheter ”törnar emot” varandra, och för psykologiska konflikter och motsatser.  
 
8. KLANGFÄRG.
Ett partitur vädjar i hög grad till de utövande musikernas personliga förmåga att producera en konstnärligt meningsfull tonbildning på sina instrument eller till en mer eller mindre allmänt utbredd praxis. Det vädjar till akustisk fantasi. 
 
9. FORM.
Rytmers, melodiers och klangers hopkedjande, sammanfogning—de är uttryck för formidéer. Formen förverkligas så att säga inifrån, ur de musikaliska elementens egna kraftkällor, den växer upp som blomstjälkar ur fruktsamma, alstrande frön, den är organisk. Musik växer genom att dess element och föreningen av dem, görs formskapande. Vi hör upprepningar, kontraster—förändringar, variationer. Ofta är det så att stora musikverk vid ett närmare skärskådande visar sig bestå av ett relativt litet antal grundmotiv och teman. ”Storheten” uppnås genom att detta begränsade material befruktas av skapande fantasi. Från mitten av 1950-talet har åtskilligt musik skrivits med s k öppen form, där spelaren (spelarna) själva kan välja ordningsföljden av en kompositions olika avsnitt.
 
10. FORMTYPER.
Vare sig vi lyssnar till eller mera målmedvetet vill analysera ett musikverk är det viktigt att vi utgår från de elementära formskapande krafterna och försöker följa deras logiska spel. Beteckningar på formtyper saknar förmåga att ge entydiga besked om den inre, egentliga formen. Upplevelsen av de musikaliska organisationernas liv växlar också från individ till individ, ja t o m från tillfälle till tillfälle hos en och samma person. Variation betyder ungefär förändring och kan användas i en mycket bred och allmän betydelse, både vad gäller de minsta musikaliska smådelarna och de största arkitektoriska byggstenarna. Den varierande musikaliska rikedom som kan öppna sig i den stycken som har vad vi kallar sonatform är omättlig. I vokala formtyper uppstår i bästa fall en enhet av högra ordning av ord och toner, en ”kemisk förening” vars karaktär vi inte kan beskriva genom att studera musiken för sig och poesin för sig.
 
11. MUSIKALISKA GENRER
All musik har naturligtvis något slags form. Formscheman är något som kan göras upp först sedan det eventuellt visat sig att ett stort antal musikstycken har gemensamma drag i sin formutveckling. Formtyp kan betyda ungefär detsamma som musikaliska genrer. I det genomkomponerade musikdramat förverkligas det s k allkonstverket, i vilket orden, handlingen, musiken, scenbilderna och agerandet tjänar som likvärdiga men ändå oupplösligt förenade uttrycksmedel för den dramatiska helhetsverkan. Jazz – en genre för sig? Jazzen är spelarens och sångarens musik, inte kompositörens. Den är en engångsföreteelse. De orginella poängerna i jazzen hänger ihop med tre saker: ”the sound” (tonbildningen, klangfärgen), den melodiska fraseringen och rytmen. Synkopbehandlingen är inte av detstela, metriska slag som en eventuell notering ger vid handen, det rör sig ofta om ett omätbart tillbakahållande, dröjande eller en fjädrande framåtriktande ”drive” i fraseringen.. Vi har att göra med en svävande rytm. Karakteristiskt för ackordiken i många jazzstilar är att treklangerna förstärks med en sext, septima och/eller nona.