MUSIKENS GRUNDER (1)

1. MUSIKALISK AKUSTIK.
En ton är resultatet av regelbundna svängningar i en elastisk kropp. En tons höj uttrycks i det antal svängningar som den tonbildande kroppen gör per sekund. Tonhöjden (svängningstalet, frekvensen) hänger ihop med längden, spänningen och tjockleken hos strängen. Tonstyrkan hänger ihop med storleken i svängningsvidden, amplituden. Tonstyrkan beror även på beskaffenheten hos den tonbildande kroppens massa. Den speciella klangfärgen hos ett visst instrument hänger i första hand ihop med övertonerna—deras antal och inbördes styrka. Toner som akustiskt motsvaras av en enda svängningstyp kallas för sinustoner. De enda egentliga ”tonerna” är sinustonerna, så fort övertoner kommer till har vi att göra med en klang. Blir de samtidigt ljudande övertonerna tydligt hörbara kan vi kalla klangen för ett ackord. Det tonsystem som de allra flesta av våra tonsättare använder består alltså av ett litet avsnitt ur hela det möjliga tonförrådet. I en elektronisk tonsättarverkstad kan ”musikingenjören” producera alla tänkbara frekvenser. Rummet, klangkällornas placering och ljudens riktning blev under 1500-talet en viktig del av kompositionstekniken. Under 1950-talet lev på nytt rum, placering och riktning dimensioner som komponerades in av tonsättare (som t ex Stockhausen)
 
2. NOTSKRIFT.
De finare skiftningarna, agogiken, är nästan omöjlig att återge med ord eller tecken. Grafiska notationer ger i extrema fall endast antydningar om styckets utförande. 
 
3. RYTM, TAKT, TEMPO.
Rytm är det element i musiken som ordnar och reglerar tonernas tidslängder, som skapar och upphäver spänningar och förskjutningar i musikens ständigt framilande flöde. Rytmen kan vara en starkt formbildande karaktär. I själva verket är musiken ofta inte så komplicerad som den ser ut i skrift. Rytm har att göra både med de enskilda tonernas längd och höjd (och därmed hela melodins förlopp), med deras styrkegrader (accenter, tänjningar och övergångar), med växelspelet mellan alla dessa element och mellan de olika stämmorna i flerstämmig musik, och slutligen med musikens förlopp och proportioner i stort. 
 
4. DYNAMIK.
Konsten att dynamiskt avväga partierna i ett musikverk på ett meningsfullt sätt i smått som i stort hänger också ihop med förmågan till inlevelse i musikens karaktär som helhet. I bl a Bruckners orkesterverk har dynamiken en direkt formbildande betydelse.
 
5. MELODI.
En melodi är en följd av toner som tillsammans bildar en meningsfull helhet. Denna ”ordning” och ”helhet” kan uttryckas i en mängd olika ”gestalter”. En melodisk fras kan växa ut genom att upprepas i sekvenser (”följder”) på olika tonhöjdsnivåer eller genom att sönderdelas, tänjas ut, bearbetas och utvecklas i tematiskt arbete. Vi finner hur korta melodiska fraser, motiv, byggs samman till ett tema, och hur temat utvidgar sig till mer eller mindre symmetriska perioder. Det melodiska blir då formbildande. En och samma melodi kan bilda utgångspunkten för de mest skiftande musikaliska gestalter och bli bärare av de mest skiftande uttryck. Det finns självklart djupa samband mellan melodik, rytm, dynamik och harmonik. Ornamentik hör samman med musikaliska stilelement.
 
6. ACKORDIK OCH HARMONIK.En musik som medvetet undviker tonala förankringar, t ex genom att bortse från ledtonssträvan, genom att inte göra skillnad mellan konsonanser och dissonanser, genom att undvika täta upprepningar av en och samma ton och genom att avstå från ackord bestående av grundton plus de första övertonerna osv, brukar kallas fritonal. Tolvtonstekniken är ett av flera möjliga sätt att arbeta med fasta, oföränderliga tonföljder. Man kan också nöja sig med t ex 5, 7 eller 9 toner. Under 1940- och 50-talren utvidgades denna seriella kompositionsmetod till att omfatta också rytmen (man började ordna toners och pausers tidslängder i en bestämd serie, avledd från den melodiska serien), dynamiken (styrkegraderna) och timbren (klangfärgerna). I en stor del av 1900-talets musik finner vi ackord bestående av kvarter (till skillnad från de tidigare tersbaserade ackorden), liksom kombinationer av ackord från olika tonarter, s k polytonala ackord. Vi kan också finna ackordbildningar bestående av en mängd olika intervall. Ett och samma ackord kan ”betyda” olika saker i olika sammanhang. Man kan vandra över, modulera, från en tonart till en annan, genom att använda ett dubbeltydigt ackord och skjuta in den nya tonartens dominant med dess ledtonssträvan mot den nya tonikan. Om besläktade tonarters klanger berörs tillfälligt, men dessa nya tonarter inte bekräftas genom någon kadens, brukar man inte tala om någon egentlig modulation utan räknar också de främmande ackorden till grundtonarten. Genom att man drog in allt fler avlägsna tonarter i släktskapsförhållandena och genom att man mer och mer endast antydde de bekräftade kadenserna blev tonartskänslan under senromantiken alltmera diffus. Det harmoniska förloppet kunde få stå tillbaka för rena klangverkningar (t ex i den impressionistiska musiken). Andra avstod från det medvetna utnyttjandet av harmoniska funktioner och tonalitetskänsla.