En verkligt effektivt totalitär stat är en, i vilken den allsmäktiga gruppen politiska bossar och deras medhjälpare
kontrollerar en grupp slavar, som inte behöver tvingas, därför att de älskar sin träldom. Att få dem att älska den är den uppgift som i dagens totalitära stater är överlämnad åt propagandaministerier, tidningsredaktörer och skollärare. Propagandans största triumfer har uppnåtts inte genom att göra någonting utan genom att avstå från att göra. Sanningen är stor, men ännu större—från praktisk synpunkt—är tystnad om sanningen. Genom en ”järnridå” mellan massorna och sådana fakta eller argument som de lokala politiska bossarna anser vara icke önskvärda har den totalitära propagandan påverkat opinionen mycket mer effektivt än den skulle ha kunnat göra genom de mest vältaliga fördömanden. Världens regeringar kommer att bli mer eller mindre totalt totalitära.
Bara en omfattande folklig aktion för decentralisation och självhjälp kan hindra den nuvarande utvecklingen mot alltings förstatligande. Men en sådan verkligt revolutionerande revolution kan inte genomföras inte i den yttre världen utan i mänskliga varelsers själar och kroppar.
Hemligheten med lyckan och dygden—att tycka om, det man måste göra.
All fostran syftar till att få människorna att tycka om sitt oundvikliga sociala öde. Ord utan reson--vår tids största moraliska och sociala makt: suggestioner från staten.
Skönhet är tilldragande, och vi vill inte, att människorna ska känna sig dragna till det som är gammalt. Vi vill att de ska tycka om det som är nytt. Människorna är lyckliga; de får, vad de önskar, och de önskar aldrig, vad de inte kan få. De är välbärgade, de är trygga, de är aldrig sjuka, de är inte rädda för döden, de är lyckligt okunniga om passion och ålderdom, de är inte plågade av mödrar eller fäder, de har inga hustrur eller barn eller älskare att hysa starka känslor för. Och om något skulle gå galet, finns det soma. Det är det pris vi måste betala för stabiliteten. Man måste välja mellan lyckan och vad folk brukade kalla verklig konst. Vi har offrat verklig konst.
Att skriva, då det inte finns någonting att säga fordrar den mest oerhörda fyndighet. Sann lycka ser alltid lite futtig ut i jämförelse med överkompenserad olycka. Och stabilitet är naturligtvis inte på långt när så iögonfallande som instabilitet. Att vara nöjd innebär intet av trollglansen i en god kamp mot olyckan, intet av det pittoreska i en strid mot frestelsen eller i ett ödesdigert nederlag mot lidelse eller tvivel. Lyckan är alltid storslagen. Den grund på vilken allting annat är byggt. Vi tror på lycka och stabilitet.
I vår civilisation är en persons fostran nerlagd ner skenor, på vilka han måste löpa. Han kan inte hjälpa själv, han är på förhand dömd—en osynlig butelj av barnsliga och embryonala standardföreställningar. Vi vill inte ha några förändringar. Varje förändring är ett hot mot stabiliteten. Detta är ett annat skäl till att vi är så försiktiga med att tillämpa nya uppfinningar. Varje rent vetenskaplig upptäckt kan bli samhällsomstörtande; till och med vetenskapen måste ibland behandlas som en möjlig fiende. Det är en annan av posterna i kostnaden för stabiliteten. Det är inte bara konsten, som är oförenlig med lyckan—det är också vetenskapen. Vetenskapen är farlig; vi måste hålla den synnerligen noggrant fängslad och försedd med munkorg. Sanningen är ett hot, vetenskapen en offentlig fara. Lika farlig, som den har varit välgörande. Den har givit oss den stabilaste jämvikten i historien. Men vi kan inte låta vetenskapen riva upp sitt eget goda verk. Det är därför vi begränsar fältet för dess efterforsningar. Allmän lycka håller hjulen i ständig rotation, sanning och skönhet kan inte göra det.
Gud uppenbarar sig på olika sätt för olika människor. Han uppenbarar sig som en frånvaro, som om han inte alls fanns. Det är civilisationens fel. Gud är inte förenlig med maskiner och medicinsk vetenskap och allmän lycka. Man måste välja. Vår civilisation har valt maskiner och medicin och lycka. Man tror på saker, därför att man har fostrats till att tro på dem. Att hitta på dåliga skäl för vad man tror av andra dåliga skäl—det är filosofi. Folk tror på Gud, därför att de har blivit fostrade till att tro på Gud.
Det skulle omstörta hela samhällsordningen, om människorna började göra något självständigt. Industriell civilisation är möjlig, endast då det inte finns någon självförsakelse. Annars slutar hjulen upp att gå runt. Man kan inte ha en varaktig civilisation utan överflöd på lustar. Den största försiktighet iakttas för att förhindra, att man älskar någon för mycket. Här finns det inget sådant som delade undersåtliga plikter; man är fostrad så, att man inte kan undgå att göra, vad man bör göra. Och vad man bör göra är på det hela taget så trevligt, så många naturliga impulser får ha fritt spelrum, att det faktiskt inte finns några frestelser att motstå. Och om det skulle inträffa något obehagligt, ja, då finns det alltid
soma för att ge en ledigt från verkligheten, för att stilla ens vrede, för att försona en med ens fiender, för att göra en tålig och långmodig, dygdig. Kristendom utan tårar—det är vad
soma är.