En rapport från de osaligas ängder. Cornelis Vreeswijk gav sång till ett politiskt uppvaknande och en ny livskänsla hos en hel sextiotalsgeneration. Cornelis stod
på fattigfolkets sida, har en varm röst, sjunger
blues som ingen annan i Nordeuropa och skriver
visor som gör honom till en av det gångna kvartsseklets stora poeter. Han är Svearikets och hela Skandinaviens store vispoet; motsvarande Bob Dylan i USA och Vladmir Vysotsky i Sovjet. Om Cornelis första diktsamling, ”En handfull gräs” 1970, skrev Petter Bergman i Aftonbladet: ”
På ett gnistrande,
realistiskt overkligt sätt flimrar vår samtid och vår framtid förbi i denna
diktsamling som utan varje tvivel är en förträfflig poet som kan få ord att fungera både som musik och meddelelse.” Denna beskrivning gäller även denna som kom att bli hans sista diktsamling innan han gick ur tiden senare samma år. Här finns ett rikt material av
sånger och
dikter med en svart, djupare och råare ton av en overklig verklighet som kanske inte kommit fram så klart tidigare på samma sätt. Det finns noter till ett tiotal av sångerna, som samtidigt lanserades på skiva.
INFÖR EN ÖVERDOS. Kom död var min baderska, var min ljuvaste renskraperska; två mina knotor vita som snö. Locka mig tubba mig, du min förförerska att kasta min klädnad och döden dö. Ljuvare renhet än du ger—gives ej. Mer ihärdig tvagning än din bedrives ej. Baderska baderska, klockvisarförvriderska Rätt-timma förbiderska stort är ditt hav. Jag är en ö. Två mina knotor vita som snö.
MANNEN SOM ÄLSKADE TRÄD. Mannen som älskade
TRÄD gick under Londons sol som brann över syfilitiker och över Antikrists stol. I Stockholm sjöng C. M. Bellman och gjorde det med besked! Jag fattar inte ett jota!” sa Mannen som äskade träd. Barn plaskade kring i rännstenen; deras mödrar drack pur-rå gin. Konungen satt i sätet. Herrar gick ut och in. Mannen som älskade träd for mot Sverige, på kredit, Carl Jonas Love Almqvist, han skulle visst också dit. Mannen som älskade träd mötte monsieur Baudelaire! Det var så att träden dog, parbleu! Av misskund för vår misär! Det gick en båt från Le Havre till København via Hull. Herr Strindberg fanns visst också ombord, men han hade häcken full. Mannen som älskade träd bytte båt och kom till Christianshavn. Där var solnedgången så röd så han glömde sitt eget namn. Nu väntar han på båt som lastar sig olja och vin och säd; ”Sen far jag iväg till Tromsø”, sa mannen som älskade träd.
BRÄNSLEMANNEN TAR SIG EN RÖKARE. Bränslemannen tar sig en rökare så att dagen går igång. Den som
BRÄNSLEMANNEN kallar ”Hologrammet”. Bränslemannen är på gång. Hör du bränslemannens sång i din radio tvärs igenom morgonslammet. För dig, för mig och för henne där och för kamrat Medborgare och polare Pär. Kom nu alla i rulltrapporna som rullar mot innehav. Kom o kom till morgonsamling, var blev bränslemannen av? En tiggare som beväpnar sig, det låter ju som en hit… Han har ingen eldlicens, men va’ fan: ordet är ännu fritt! Ta det mer som en trägen varning eller en nyckelkod… Cloë! Ge tiggaren chansen! Skärskåda hans metod. Begagna hans ord som matta. Den täcker en bit asfalt kors och tvärs på morgonens platta—nyss hemkommen från anstalt. Vad sägs om en blues för Cloë! Hellre en vanlig vals… ”Nog vet du väl vem du sjunger för?” ”Inte för någon alls.” Följ, Cloë, dom givna reglerna. Undvik impedans. Låt tigarens röst få höras… som om ingen tiggare fanns… Kanhända vi möts igen Cloë. Vem vet… en poliskontroll? Det är möjligt—det är tänkbart. Nu går vi åt var sitt håll.
FRÅGA. Hör jag någon säga: Misströsta ej. Hör jag? Och vem talar och vad språk talas så vem lyssnar? Det är din vän. Som säger dig: Misströsta inte. Hör du? Förbi alla ruiner hör jag dig.
Fler recensioner om TILL FATUMEH – Visor: sjungna och osjungna