Doktor Murkes samlade tystnad.
Bur-Malotte hade föreslagit programdirektören att ordet Gud skulle ersättas med formuleringen ”det högre väsende vi tillbedja”, men hade vägrat att tala in föredragen
på nytt utan endast bett att få Gud bortklippt och ”det högre väsende vi tillbedja” inklistrat.
”Bortsett från genitiven är kasusböjningen av ordet Gud en smula svävande, i varje fall i professorns föredrag. Sammanlagt behöver vi” – han log älskvärt mot Bur-Malotte – ”tio nominativer, fem ackusativer, sju genitiver och fem dativer, däremot bara en vokativ, det där stället där professorn säger ’O Gud’. Jag tillåter mig föreslå att vi behåller vokativen och professorn säger: ”O du högre väsende, som vi tillbedja!’” Bur-Malotte hade uppenbarligen inte tänkt på dessa komplikationer, han började svettas, kasusböjningen bekymrade honom. Murke fortsatte: ”Allt som allt”, sade han i älskvärd och vänlig ton, ”behöver vi en minut och tjugo sekunder
för de tjugosju nya formuleringarna, under det att ordet Gud tjugosju gånger inte tog mer än tjugo sekunder. ”Och klippt, det har ni förstås redan gjort?” ”Ja”, sade Murke, tog
upp en cigarettask av plåt ur fickan, öppnade den och räckte den till Bur-Malotte: det var små svartaktiga bitar av ett inspelningsband i asken, och Murke sade lågt: ”Gud i tjugosju exemplar, intalade av professorn. Vill ni ha dem?”
De två sista dagarna hade Murke hört ordet
konst lite väl tätt ur Bur-Malottes mun; det förekom exakt etthundratrettiofyra gånger i de båda föredragen; och som han lyssnat på föredragen tre gånger hade han alltås hört ordet konst fyrahundratvå gånger, något för ofta för att känna sig road av en
konversation i ämnet.
Högtalaren hängde över restaurangdisken, alldeles nedanför det kärnspråk radiochefen hade låtit måla på väggen DISCIPLINEN FRAMFÖR ALLT. ”Jag vore mycket tacksam”, sade Bur-Malotte, ”om vi vid tillfälle kunde korrigera alla band jag har talat in sedan 1945. ”Pedanteri”, sade Bur-Malotte, ”anses ju bara av omognare andar vara ovärdigt ett geni. Vi andra vet ju” – och programdirektören kände sig smickrad över att genom detta ”vi” inrangeras bland de mogna andarna – ”att de sanna, de stora genierna var pedanter.
”Vad är det för små bandbitar ni har i den här burken?”, undrade Humkoke. Murke rodnade. ”Det är –” sade han, ”jag samlar en viss sorts klipp.” ”Vad då för klipp?” frågade Humkoke. ”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad. När jag klipper ett band där det förekommer en och annan paus – eller suckar, andedrag, absolut
tystnad – så kastar jag inte klippen i papperskorgen utan tar vara på dem. Humkoke skrattade. ”Och vad gör ni med bitarna?” ”Jag klistrar ihop dem och spelar upp bandet när jag kommer hem på kvällen. Det är inte mycket än, jag har knappt tre minuter – men det är ju inte heller så ofta det hålls tyst. Om kvällarna, när jag är trött och måste sitta här, spelar jag upp din tystnad en stund. ”
Ej blott i juletid.
Det kommer att hända något.
Servitriserna var så gladlynta att de häll på att spricka av gladlynthet. Det föreföll mig som om de endast med starkaste viljeansträngning kunde avhålla sig från att tralla. De vara lika proppfulla med osjungna visor som hönor med ovärpta ägg. Jag anade omedelbart vad mina olycksbröder inte tycktes ana: att frukosten ingick i prövningen; och jagtuggade med den hängivna medvetenheten hos en människa, som vet att hon tillför sin kropp värdefulla näringsämnen. Jag gjorde något som i vanliga fall ingen makt i världen kan få mig till: jag drack pressad apelsinsaft på fastande mage, lät kaffet och det ena ägget stå, större delen av de rostade brödskivorna ligga, steg upp från bordet och marscherade verksamhetslystet fram och tillbaka i lunchrummet. Först av alla fick jag stiga in i prövningsrummet, där frågeformulären låg redo på formfulländade bord. Första frågan: Anser Ni det riktigt att människan endast har två armar, två ben, två ögon och två öron. Mitt svar: ”Inte ens fyra armar, ben, ögon och öron skulle räcka till för mitt verksamhetsbegär. Människans utrustning är bedrövlig. Andra frågan: Hur många telefoner kan Ni sköta samtidigt? ”Finns det bara sju telefoner blir jag otålig”, skrev jag. ”Det behövs minst nio för att jag skall tycka att jag har händerna fulla. Tredje frågan: Vad gör Ni på lediga stunder? Mitt svar: Jag känner inte till uttrycket ’lediga stunder’ – då jag fyllde femton år strök jag det ur min vokabulär, ty i begynnelsen var Handlingen.” Jag fick platsen. Jag sade senare upp mig på fabriken under motivering att jag inte hade tillräckligt mycket att göra, att min kapacitet trots de tretton telefonerna inte utnyttjades tillfullo. Jag upptäckte mitt slutgiltiga yrke, ett yrke där
meditation är en förutsättning och sysslolöshet en plikt.
Dagbok från huvudstaden. Makulatorn.
Fler recensioner om DOKTOR MURKES SAMLADE TYSTNAD och andra satirer