Den gamla spelmansmusiken blir alltmer uppskattad och intresset för att spela den själv ökar. Det är inte bara bland folkdansvänner
som intresset är utbrett. Hela tiden bildas nya spelmansgrupper som trakterar fiol,
nyckelharpa, flöjt och andra instrument och som utövar denna musik för musikens egen skull. Många av de gamla spelmansmelodierna har blivit allmän egendom—man känner till dem utan att egentligen veta varifrån de kommer. För att möta detta växande intresse har musikpedagogen Tym Andersen samlat 145 melodier från Sverige, Danmark och Norge och ger de många som vill spela själva möjlighet att lära sig ett representativt urval nordisk
spelmansmusik. Tym har transponerat melodierna till tonarter som är praktiska för fiolspelare och försett dem med enkla och stilenliga ackord för ackompanjemang av piano, dragspel eller gitarr. Henning Urup har skrivit de inledande texterna som ger en inblick i historien bakom denna musik och beskriver dess kännemärken. Det är också Henning som står för urvalet av de fotografier som ledsagar texten och melodierna. Många av melodierna är kända från olika delar av respektive länder, så ortangivelserna får tas med ett visst förbehåll. Tempouppfattningen av de enskilda melodierna och melodityperna skiftar från bygd till bygd och från spelman till spelman. Denna bok ger ökad möjlighet att sprida och stärka intresset för den nordiska spelmansmusiken—för spelmansgrupper, folkdansgrupper och andra folkmusikintresserade.
Frånsett att spelmansmusiken har en central roll som dansmusik till folkdans man hävda att den dessutom utgör en musikalisk identitetsgrund för en stor grupp människor, både yngre och äldre, som utövar spelmansmusiken i större eller mindre ensembler där fiolen i regel är huvudinstrumentet. Blåsinstrument förekommer också, särkskilt utomhus. Under senare tid har även dragspelet fått stor betydelse. Den vanligaste beteckningen för melodier i den svenska repertoaren är ”polska”—åttondelspolska (kännetecknad av åttondelsrörelser), sextondelsposlka (kännetecknad av sextondelspassager) samt triolpolska (triol-rytmik). Melodier till turdanser och 1800-talets standardpardanser vals, polka, mazurka, shottis och hambo är också mycket vanliga. En särskild gren av folkmusiken i Norge och Sverige har anknytning till fäbodlivet och har sin alldeles agna karaktär och instrumentering. Den innefattar också vokala former och framförs gärna på hemgjorda instrument som sälgpipa och näverlur. Musikens funktion är här ofta ibland bara att ge signaler åt djuren. Den danska spelmansmusiken kännetecknas i övervägande grad av durtonalitet och är uppbyggda av regelbundna avsnitt, ”repriser”, på framför allt fyra eller åtta takter. De tvådelade taktarterna dominerar. Hardangerfelan är det instrument man utifrån främst förknippar med norsk spelmanstradition. Den är försedd med oftast fyra resonanssträngar som är placerade under de fyra spelsträngarna. Den kan stämmas på flera olika vis. Gemensamt för de flesta är att dur-klangen ingår i stämningen. Spelstilen i övrigt kännetecknas av en rik ornamentik med drillar och förslag – ofta i triolfigurer. De medljudande understrängarna ger med sin resonans musiken en speciell karaktär. Ett typiskt drag hos folkmusikens tonalitet i övrigt är bruket av intervaller som avviker från konstmusikens. Således förekommer ofta ett fjärdesteg i skalan intonerat mellan ren och förhöjd kvart (halvhög kvart), och skalans sjunde steg intoneras ofta lägre än i vanlig dur- och mollskala. Utöver melodirepertoaren till bygdedanserna som nog kan sägas utgöra tyngdpunkten inom norsk spelmansmusik finns det i Norge—liksom i de andra nordiska länderna—en rikhaltig repertoar av melodier till turdanser som engelskdans, feiar, fyrtur och sextur.