Fakta vinner alltid. Små hårdfakta slår stora, diffusa sanningar. Detta är en grundläge i svåra fall. Det är en av de få saker man alltid kan försöka mot den retoriskt överlägsne. Angrip alltid motståndaren för något konkret. Avslöja honom eller henne med ett bevisligen osant påstående eller en bevisligen dålig handling i en skitssak. Och gå, först därpå, på de större ämnen som saken egentligen gäller. Ljug aldrig om småsaker! Underskatta aldrig den lilla detaljen. Inled alltid ett angrepp eller motangrepp med att slå ner på något litet och konkret. Särskilt mot en etisk eller retorisk överlägsen motståndare! Talaren visar sin rörelse genom att förhålla sig fritt till grammatik och logik. Till skillnad från Gore verkar Bush inte det minsta rädd att upplevas retorisk. Eller också räknar han helt kallt, och fullt riktigt, med att bara efterkommande kufar och finsmakare som ni och jag kommer att sitta och lusläsa texten. Långt efteråt—och då bara för att lära oss själva tricken. Ryckas med av rytmer och klangeffekter som går rakt in i det undermedvetna via magropen snarare än via det analyserande förnuftet. Bush uppehåller sig gärna vid kravet på bättre skolor, kunskap åt alla, ordning och reda. Eftersom skolan i USA (precis som Sverige) är lokalt styrd, är detta ett tryggt och billigt krav att ställa. Och ändå så populärt. Hos Bush glider ofta argumentationen över från stödargumenten för den egna politiken till bemötande av motsidan, vilket Bush till skillnad från Gore, levererar utförligt och på regelrätt ställe. Och med en gnutta
humor vid kinkiga bitar. Bush utgav sig för att vara en enkel kille från landet i Texas. ”Jag saknar fiender att bråka med. Jag har inga intressen i de bittra strider som rasat de senaste åren. Jag vill ändra umgängestonen i Washington till vänlighet och respekt.”
Epiforer, upprepade radslut, används sällan i modern tid. Bush har mycket mindre att säga rent konkret, men han spelar över ett långt större register av känslor än den i jämförelse ack så stele stålmannen Gore. Från humor till patos, från patos till humor och tillbaka till patos igen. Han vågar vara öppet retorisk, men vi märker det inte. Vi blir både rörda och har roligt. På Gores bekostnad. Även den som egentligen gillar Gore inser här att han är lite stel och inte så lite uppblåst tråkmåns. Bush anses ointellektuell och obildad och osammanhängande, men sådant har aldrig skadat en folklig politiker. Han talskrivare är i hemlighet långt mera klassikt skolade än Gores—konstfulla antiteser, klangeffekter och stilistiska figurer. Det är stor slughet att dölja sin slughet. Inför en tillräckligt intellektuell motståndare är det aldrig helt fel att verka lite korkad. Så länge man samtidigt verkar ärlig. Är motståndaren dessutom seriös och självbelåten är humor och dumma skämt dödliga vapen. Särskilt om man i själva verket är medveten om vad man gör men döljer det skickligt. Den tonen gör också att publiken tål ännu mer av liknelser, patos och känslodarr utan att ifrågasätta.
Fler sammanfattningar om RETORIK IDAG (2)