George Orwell skrev sin bok
1984 1948. Den beskriver framtiden men i själva verket handlar den om hans samtid, om de tendenser han upplevde som skrämmande, de risker han såg. Orwell var inte ensam. Karin Boye i
Kallocain och Aldous Huxley i
Du sköna nya värld hade tidigare målat liknande dystra framtidsbilder. De ville varna i förtvivlan, uppfordra
människor till motstånd, till kamp mot egoism och förtryck. I
stället för en demokratisk utveckling där
människorna vinner kontroll över förändringarna i sitt samhälle, kunde framtiden medföra en totalitär regim, där människorna kontrollerades av en oåtkomlig maktapparat. Orwell varnade för en utveckling mot en allt djupare ofrihet.
Samhällets organisation måste ge människorna möjlighet att bestämma över sina liv, utveckla sin personlighet. Det är en fråga om individuella friheter och demokratiska rättigheter, att röja undan konstlade gränser och klassbarriärer, att öppna nya vägar och nya möjligheter för människor att enligt
egen önskan gestalta sin tillvaro. Egoismen, den ensidiga självhävdelsen, är den totalitära tankens förridare. Spelar
man ut människor mot varandra manar man dem att bemanna bastioner och gräva skyttegravar till försvar för egenintresset. Förhindrar man den sociala utjämningen skapar man spänningar och konflikter som till slut leder till kraven på den starke mannen, den obestridda auktoriteten med de brutala maktmedlen, som tvingar till underkastelse. Vädjar man i stället till känslan av gemenskap och omtanke och hänsyn, då grundlägger man den samhörighet som är demokratins förutsättning.
Vi får inte söka undfly, vända oss bort från problemen, vi måste beslutsamt gripa oss an med dem. Skaffa kunskap om verkligheten, ge människorna mer att säga till om, bestämma över sin egen vardag.
I Orwells bok är familjen sönderslagen. Förhållandet mellan barn och föräldrar präglas av fiendskap och känslokyla.
Supermakternas kapprustning fortsätter. De tar i anspråk gigantiska resurser – mänskliga, tekniska och ekonomiska. Resurser som i stället borde användas för att fylla de växande klyftorna mellan fattiga och rika länder. Det är ett vanvett som pågår. Kanske är detta den företeelse i vår tid som visar den mest skrämmande likheten med Orwells framtidsbild. Alla de problem världen står inför frestar hårt på solidariteten. Och brister den, då är världssamfundets framtidsutsikter mörka.
Fler sammanfattningar om MED EGNA ORD (1977)